Öppet brev till redaktionen på Shaktar.nu

Hej Shaktar!

Ni har alltså bestämt er för att lägga ner verksamheten. Ni kanske tyckte att det tog för mycket tid, att formatet inte var helt rätt eller någonting annat. En sak är i alla fall säker: Många kommer sakna er.

Vi tar oss tillbaka till sommaren 2005. Ni skrev någonstans att det var en sommar fylld av fester, alkohol och The Embassys "Some Indulgence". Sommaren 2005 var för mig fylld av kontorsarbete, Sveriges Radio Program Tre och en allmän tristess, allting tog väldigt lång tid och ville inte framåt. Jag lyssnade mest på ljudböcker och kände att popmusiken inte riktigt var min. Det regnade en del också.

Nåväl, det blev augusti och på något märkligt sätt fick jag tag på adressen www.shaktar.nu. Jag hade ingen aning om vad det var för någonting, men glad i hågen klickade jag och såg någonting som tände ett hopp någonstans. Det kändes väldigt spännande, en ny musiksajt som ville sätta sig emot allt det där som hade blivit standard inom popkritik. Jag tänkte kanske att "men herregud, ni kan ju ta det lite lugnt till att börja med", men ändå kändes det fräscht. Otroligt fräscht. Det var precis vad som behövdes just då. Jag ville känna lite nya vindar, och Shaktar.nu var en storm långt hårdare än Gudrun, en storm som inte tänkte lägga sig på länge.

Tjugoandra augusti var det så dags. En recension av The Embassys "Some Indulgence" var det första som publicerades, och jag älskade det. Där fanns helt plötsligt några som skrev om musik precis som jag ville läsa om musik, där passionen fick stå i första rummet, där man struntade i vilken musik som var "värd att skriva om", där det inte längre handlade om någon slags indie-credd utan om ren kärlek till musiken (visserligen sjukt indie-creddig musik i många fall, men det handlar om sättet att skriva, inte den musik man skriver om). Bara det att man aldrig fick läsa meningarna "Det här är musik som verkligen känns" eller "han sjunger som att han verkligen menar det" (den fanns där, men i ett helt annat syfte) gjorde att man bara ville ha mer. Nya perspektiv kallas det, nya perspektiv. Det fanns ingenting svensk musikjournalistik behövde mer just då, sensommaren 2005.

Jag läste Shaktar varje dag i ett års tid. VARJE dag (självklart finns undantag, jag har varit bortrest liksom). Självklart älskade jag inte varje recension, men läste ändå för att se om den kunde öppna mina ögon lite till, få mig att se någonting nytt och självklart som jag hade missat förut, av ren lathet. Det var en slags konsumentupplysning i popsverige.

Ni startade klubb också. Eller, ni hade tre klubbkvällar (kan man kalla det för att starta klubb?). Kalle J spelade, Mr. Suitcase spelade och Flow Flux Clan spelade. Alla tre spelningarna var fantastiska, helt makalösa. Och dansgolvet var magiskt kväll efter kväll. Kanske blir det så när man får spela precis det man brinner för som mest, den musik som är vacker bara för att den är vacker. Kanske blir det så när musiken inte är marknadsanpassad och tillsnyggad för att passa en Svennepublik på frimis? Eller har det med kärlek att göra? Den där kärleken som ni ville förmedla, först i en nättidning, sedan direkt till oss på dansgolvet.

Men nu är det alltså slut. Jag lyfter på hatten, bockar och tackar för det här året. Ni startade upp tidningen när mitt liv gick in i en ny fas och ni lägger ner den på min födelsedag. Var det en present, ett tecken på att det är dags att gå vidare? Det finns nya horisonter att upptäcka, och Shaktar tillhör det förflutna, det är bara att acceptera, att sörja känns så jävla mycket igår.

We've got a world of pleasure to win, and nothing to lose but boredom

/Petter