Massor med nyttigt vetande!

Damerna i en kortlek kallas av många för Bomans flickor, detta efter korttillverkaren Alexander Boman.

Tänk vad man kan lära sig av internet. Det är ju fantastiskt!

Jag slår ett slag för...

Kraftfulla ord. Varför är vi i Sverige så rädda för att använda stora ord? Varför kan vi ALDRIG överdriva? Varför ska vi alltid vara så försiktiga, väga allting för eller mot, titta åt båda håll tre gånger innan vi går över gatan? Kan vi inte någon gång säga att vi faktiskt är alldeles euforiska någon gång? Eller att det faktiskt är helt åt helvete om man förlorar jobbet? nej nej nej, vi känner en sansad glädje, och olyckan är inte så hemsk, vi kanske inte gjorde det bästa jobbet, och för övrigt trivdes vi inte särskilt bra?

Utan stora ord vore vi inte mycket. Vad vore kärleken utan stora ord
som jag älskar dig?

Vi måste kunna uttrycka vad vi känner, men vi är genom språkutvecklingen tvungna att nyansera oss, att känna efter om det verkligen stämmer och sedan helst dubbelkolla med en kompis. Släng ur er orden säger jag. Säg att ni älskar människor, hata andra, var euforiska och tyck ibland att hela jävla skiten är åt helvete. (svordomar är inte obligatoriska)

För övrigt anser jag nog att alla borde kolla in Bright Eyes två senaste album.

Sett i Kalmar i våras. 

Det finns mycket bra på nätet.

http://www.spele.nl/sport69.htm till exempel. Spelen är sjukt roliga.

Håkan!!! Håkan!!! Håkan!!!

Jävlar...

Jävlar...

Jävlar...

Så jävla underbart, så svängigt, så makalöst jävla bra helt enkelt. Folk kan säga hur mycket de vill om hans dåliga sångröst, de enkla melodierna och alla stölderna. Det spelar ingen roll hur falskt han sjunger och hur många fraser han har snott när musiken är såhär bra.
Det ska erkännas att jag tvivlade, jag trodde inte att Håkan skulle lyckas igen. Björn Olsson som producent lät väl bra, men kunde han och Håkan verkligen göra någonting bra tillsammans?

Skulle det bli sådär fantastiskt som det var 2000? Kunde han
verkligen få oss att dansa sådär okontrollerat igen? Skulle han få
blodet att koka i kroppen igen?

Och så kom skivan till slut. Ett vackert omslag med lite sjuttiotalskänsla. Men hur var musiken, det som vi hade väntat på? Svaret har ni nog redan förstått. Har ni inte förstått är det er egen förlust. Vi andra ses på Frimis den femtonde!