Håkan!!! Håkan!!! Håkan!!!

Jävlar...

Jävlar...

Jävlar...

Så jävla underbart, så svängigt, så makalöst jävla bra helt enkelt. Folk kan säga hur mycket de vill om hans dåliga sångröst, de enkla melodierna och alla stölderna. Det spelar ingen roll hur falskt han sjunger och hur många fraser han har snott när musiken är såhär bra.
Det ska erkännas att jag tvivlade, jag trodde inte att Håkan skulle lyckas igen. Björn Olsson som producent lät väl bra, men kunde han och Håkan verkligen göra någonting bra tillsammans?

Skulle det bli sådär fantastiskt som det var 2000? Kunde han
verkligen få oss att dansa sådär okontrollerat igen? Skulle han få
blodet att koka i kroppen igen?

Och så kom skivan till slut. Ett vackert omslag med lite sjuttiotalskänsla. Men hur var musiken, det som vi hade väntat på? Svaret har ni nog redan förstått. Har ni inte förstått är det er egen förlust. Vi andra ses på Frimis den femtonde!