Jag slår ett slag för...

Kraftfulla ord. Varför är vi i Sverige så rädda för att använda stora ord? Varför kan vi ALDRIG överdriva? Varför ska vi alltid vara så försiktiga, väga allting för eller mot, titta åt båda håll tre gånger innan vi går över gatan? Kan vi inte någon gång säga att vi faktiskt är alldeles euforiska någon gång? Eller att det faktiskt är helt åt helvete om man förlorar jobbet? nej nej nej, vi känner en sansad glädje, och olyckan är inte så hemsk, vi kanske inte gjorde det bästa jobbet, och för övrigt trivdes vi inte särskilt bra?

Utan stora ord vore vi inte mycket. Vad vore kärleken utan stora ord
som jag älskar dig?

Vi måste kunna uttrycka vad vi känner, men vi är genom språkutvecklingen tvungna att nyansera oss, att känna efter om det verkligen stämmer och sedan helst dubbelkolla med en kompis. Släng ur er orden säger jag. Säg att ni älskar människor, hata andra, var euforiska och tyck ibland att hela jävla skiten är åt helvete. (svordomar är inte obligatoriska)

För övrigt anser jag nog att alla borde kolla in Bright Eyes två senaste album.