Jocke Berg har fått mig i sitt våld

För mig är det tre år senare, men den vita hatten finns där. Men egentligen är det skit samma. Låten är helt enkelt fantastisk. Kent har verkligen gjort det igen. "Du och jag Döden" är en fantastisk platta, och avslutningsspåret är helt jävla magiskt, helt jävla magnifikt. Jag försökte hålla mig borta, hålla mig sådär analytisk som jag kan vara, men det går inte längre. Visst, jag kan babbla på om minimalistrocken som de sysslar med i slutet av låten, men vad tjänar det till när låten bara är så fantastiskt bra? Att skriva att tåraran är ens dyrbaraste smycken, att jag kan få dig när du vill, hur genialiskt är inte det? Jocke Berg, du är min Gud, enbart på grund av den här låten.

För övrigt sammanfattade nog Hanna den här låten bäst av alla: "Det är en typisk Kentlåt, det tar aldrig slut, gitarrerna bara pumpar på". Så sant, så sant. Där kom trots allt minimalismen in i bilden.

Okej, dags för lite dart?