Tänk er Detroit. Tänk er sent femtiotal. Tänk svarta människor i det sena femtiotalets Detroit. Inte fan var det lätt. Att då bestämma sig för att starta ett skivbolag med nästintill enbart svarta artister måste ses som en ganska revolutionär handling. Att sedan göra detta skivbolag till en hitfabrik utan dess like är inget de flesta svarta i nittonhundrafemtiotalets Detroit skulle ha tänkt på. Men så blev det, och i och med detta fanns det helt plötsligt själ i popmusiken. Nog för att Elvis sjöng med själ, och Ella Fitzgerald hade en sjuhelvetes själ. Men nu massproducerades helt plötsligt själen. Som Berry Gordy Jr, Motown records grundare själv uttryckte det: "A conveyor belt hit machine". I alla andra har massproduktionen varit musikens självmord, men nu var det massproducerade helt plötsligt sjukt bra och de sjöng som om de menade vartenda ord. The Marvelettes, Marvin Gaye, Stevie Wonder, Ray Charles, Four Tops, The Jackson Five, Diana Ross and the Supremes och så vidare. Nämn en dålig artist från motownbolaget de senaste fyrtio åren. Jag har försökt, det kan jag lova er. Låtar som "the onion song", "Stop! In the name of love", "Dancing in the street", "I want you back" och så vidare. Det finns inte ett riktigt dåligt spår från hela motownkatalogen. Men ska jag välja ett spår ur hela katalogen att skriva extra om finns bara ett val: Gladys Knight and the Pips' låt "take me in your arms and love me". I denna låt finns allt som soulen behöver. Ett pumpande beat som hela tiden vill framåt, framåt, framåt. Det finns stråkar, ett underskattat soul, blåset som lyfter mot himlen, en basgång straight outta Detroit, kör som sjunger sådär lagom illa precis som soulkörer ska sjunga och det finns en röst som bara längtar bort till något större, något bättre. Allt detta på tre minuter. Lite som popmusikalisk poesi. Inte så lite heller.Det har kommit mycket soul efter Motown, mycket är väldigt, väldigt bra. Stax får inte underskattas, och Aretha Franklin ska ha all heder. Men om ni inte lyssnat på det än så köp Candi Staton-samlingen. Beställ från nätet, vad som helst, bara ni får tag på den. Här snackar vi bigtime själ, det blöder om varenda låt, passionen är obegränsad. Skit samma vad det kosta, den här plattan är värd varenda krona, jag skulle ge hur mycket som helst för bara en till ep.Modern soul (90-framåt) är annars en ganska blek period. Passionen är försvunnen, man har det för bra för att göra riktig soul. Dock finns vissa undantag. Vill man ha glamour finns alltid Beyoncé som faktiskt gör en lysande svängig, kanske lite för hiphoppig soulplatta. Och missa för allt i världen inte Joss Stone, det brittiska underbarnet. Hon får mycket skit för hennes sikta-mot-stjärnorna-bakgrund, men skit i den för en sekund och lyssna på de djupblå tonerna och det ultrasvängiga kompet. Hennes version av "victim of a foolish heart" knäcker den mesta soul som gjorts sedan nittonhundraåttio.

Hon må vara mainstream, men fan va bra hon är...

Ett antal soullåtar värda att dö för:
1. Candi Staton - In the Ghetto
(Elviscover som fick Elvis att skicka en hälsning till Candi)
2. Gladys Knight and The Pips - Take me in your arms and love me
3. Joss Stone - Victim of a foolish heart
4. Candi Staton - Hold on to what I got
5. Jackson Five - I want you back
6. Ray Charles - Shake your tailfeather
7. Four Tops - Reach out I'll be there
8. Moneybrother - My lil' girl's straight from heaven
(Kanske mer rock, men nog fan har det själ.)
9. Jimmy Ruffin - Gonna give her all the love I've got
10. Christian Walz - Hit and Run