Jag gick och handlade ikväll, ICA på norr om ni måste veta. Jag gick runt där i all stillhet och lyssnade på New Waves på lagom volym i iPoden när tanken, som så många gånger förut, slog mig. Jag gick där och helt plötsligt slog det mig att 90% av människorna därinne inte fattar ett skit. Inte ett jävla dugg av det vi försöker säga. De är människor som aldrig har tagit till sig Tough Alliance eftersom de "bara skriker", de är människor som avfärdar Håkan Hellström med att "han är en falsksjungande idiot som skulle passa bra i en damp-klass", de skulle mer än gärna spöa Kalle J eftersom "han gör sin musik på datorn" och så vidare. Och så vidare. Kanske är det ingen anledning att bli förbannad. Egentligen blir jag nog inte förbannad. Inte på människorna i alla fall, det är ju inte deras fel. Jag blir mest ledsen för att de inte förstår. Jag vill nästan ställa mig i grönsaksdisken och bara spela "25 years and running" på skithög volym så att i alla fall någon ska förstå lite bättre och kanske, kanske få lite mer kärlek i sitt liv. För det är vad kärnan är i all "vår" musik. Kärlek. Kärlek till musiken, till våra medmänniskor, till glädjen, till de långa nätterna och goddammit, en kärlek till själva kärleken. Men herregud, de måste väl ändå känna att någonting saknas i deras liv?
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
07 september 2006
Har ni också råkat ut för det här?
Jag gick och handlade ikväll, ICA på norr om ni måste veta. Jag gick runt där i all stillhet och lyssnade på New Waves på lagom volym i iPoden när tanken, som så många gånger förut, slog mig. Jag gick där och helt plötsligt slog det mig att 90% av människorna därinne inte fattar ett skit. Inte ett jävla dugg av det vi försöker säga. De är människor som aldrig har tagit till sig Tough Alliance eftersom de "bara skriker", de är människor som avfärdar Håkan Hellström med att "han är en falsksjungande idiot som skulle passa bra i en damp-klass", de skulle mer än gärna spöa Kalle J eftersom "han gör sin musik på datorn" och så vidare. Och så vidare. Kanske är det ingen anledning att bli förbannad. Egentligen blir jag nog inte förbannad. Inte på människorna i alla fall, det är ju inte deras fel. Jag blir mest ledsen för att de inte förstår. Jag vill nästan ställa mig i grönsaksdisken och bara spela "25 years and running" på skithög volym så att i alla fall någon ska förstå lite bättre och kanske, kanske få lite mer kärlek i sitt liv. För det är vad kärnan är i all "vår" musik. Kärlek. Kärlek till musiken, till våra medmänniskor, till glädjen, till de långa nätterna och goddammit, en kärlek till själva kärleken. Men herregud, de måste väl ändå känna att någonting saknas i deras liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stingray
ja herregud. en gifttagg (som tydligen kan bli uppåt 37 centimeter) rakt in i hjärtat. sen ser dom ju väldigt läskiga ut.
Jag var med om ungefär samma sak idag när jag handlade på ICA Maxi, jag gick och lyssnade på musik under tiden jag var där och hade en mycket trevlig upplevelse. Alla andra verkade bara stressade. Skrev faktiskt en text om det på min blogg nyss.
även jag har tänkt i dom banorna men det man inte vet om kan man heller inte skadas av som det sägs. jag menar under min fanatiska hiphop period hade jag skrattat om någon sa att jag skulle ha stuprör på mig en dag. /A
Det är väl snarare oviljan till att förstå som är det som upprör, inte själva oförståelsen i sig.
Att vissa inte förstår, det är vedertaget. Man kan inte förstå allt hela tiden. Det är inte så människor fungerar. Men den här oviljan till att söka sig till något nytt eller försöka leta efter utveckling - det är det som är skrämmande.
Philip: Absolut, visst är det så. Jag vill ge alla en chans att bli "frälsta", ställa mig i grönsaksdisken och spela TTA, men det är så många som håller kvar vid Megapol och Rix och Lugna Favoriter och allt vad det heter.
Skicka en kommentar