Det är här det händer i höst

Tord! Tord! Den är klar nu!!!

Svensk litteratur blir inte större

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus

och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

PS. Lyssna på radioteatern i P1 30:e september 13:30, då läser de några av mina favoritdikter. DS.

Remixer

Jag gillar verkligen att musikbranschen äntligen verkar fatta att frihet och närhet mellan fans och artist är framtiden. Senaste och bästa grejen är helt klart Lily Allens remixtävling där hon helt enkelt har lagt ut alla ljudfilerna till nya singeln och alltså ber folket göra den bästa remixen. Mer sånt tack, det är dags att fler artister fattar att närheten till publiken aldrig varit större än den är just nu. Varför bara lyssna när man vara med och skapa musiken? Det finns en direkthet idag som jag tror skivbranschen kan utnyttja, för tar man med folket i skapelseprocessen kan det nog bli fler som köper skivorna eftersom de förstår vilket jobb som ligger bakom produktionen och hur duktiga människorna bakom musiken faktiskt är.

Förresten, någon som kan ge mig tips om en bra wav-till-mp3-encoder?

Krogen vs. Krogen

Jag funderade för ett tag sedan på varför jag egentligen hatar att gå på krogen, men samtidigt älskar att gå på klubbar typ Nästa Stora Grej, Oh!Jays! och så vidare. Det finns säkert en mängd anledningar. Nummer ett är nog att jag inte är ute på köttmarknaden, jag har flickvän sedan ett antal år tillbaka och vill därför inte ut för att hitta någon att dela natten och kanske en del av livet med. Jag vill heller inte ut för att "supa", som många killar i min ålder (oftast med stora tribaltatueringar och för små linnen/t-shirts, gärna ackompanjerade av ett par smaklösa Jack&Jones-Jeans) gillar att göra. Jag är knappast nykterist, men tycker ändå att en utekväll kan bli en större upplevelse än krogtoaletten och en skön natt bland vänner på polisstationen.

Egentligen är det väl ingen skillnad på krogen och klubben. Det dricks öl, det spelas musik, det hånglas i hörnen och så dansas det. Men kanske är det just där skillnaden finns, det beror helt på vad man som klubb/krogägare betonar. På de flesta "vanliga" krogar betonas ofta ölen och hånglet, kanske också dansen någonstans i bakgrunden (så länge det är lättklädda tjejer som dansar alltså). På klubbarna jag gärna besöker betonas istället musiken och dansen. Kanske har det med min popkultursnobbism att göra, men jag vill inte dansa och "flumma runt" till Carola och Basshunter, jag står inte ut med vilken skit som helst. Att det är en utekväll är för mig ingen ursäkt för att sänka min standard. Varför ska man dansa lite lätt till "Boten Anna" när man kan välja att vända upp och ner på Satin till tonerna av The Tough Alliance, Håkan Hellström och Justice? Varför ska jag behöva umgås med killar som bara vill supa när jag kan umgås med människor som precis som jag vill glömma bort omvärlden och bara dansa till den allra vackraste musiken i några timmar till? Varför inte välja samhörighet? Det är klart att dansgolven inte blir speciellt integrerade och allt det där, kanske borde man försöka få indie-possen att umgås med Basshunter-ligorna? Nej, jag tror inte att det är någon lösning just nu, segregation är faktiskt den ultimata dansgolvslösningen för tillfället. De vill inte ha Tough Alliance, jag vill inte ha det så jävla Glassigt. Fine?

Vi ses på nästa Oh!Jays!

M-Audio

jag tror att m-Audio är det största som hänt mig i år. Problemet är bara att man vill ha mer, mer, mer. Även om Ozone är både min och fin så är ju TriggerFinger så jävla nödvändig. Den enda lösningen är ekonomiskt oberoende. Någon som vet hur man söker sånt jobb? Dessutom bör alla hemstudiopulare slänga en blick åt Ableton Live. Släpp alla fåniga föreställningar om hur ett "riktigt" musikprogram ska se ut, Live är framtiden!

Ikväll är det OhJays!

fråga ingenting fråga inte mig jag vet inte mig jag vet inte mig jag vet inte mig jag vet inte mig jag vet inte mig jag vet ingenting ingenting fråga inte mig jag vet ingenting fråga ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting fråga ingenting fråga inte mig jag vet inte mig jag vet inte mig jag vet ingenting ingenting fråga ingentin ingenting fråga inte mig jag vet ingenting ingenting fråga inte mig jag vet fråga ingenting fråga ingenting fråga inte mig jag vet ingenting fråga ingenting fråga

Snart, vänner, snart

Gillar killens lilla disclaimer i början. Väldigt sött. Resten är bara väldigt, väldigt dåligt. Lyssna på hans uttal av "Lullabies". Helt sjukt dåligt. Verkligen.

Och jag hade nästan glömt exakt hur fantastiskt jävla bra "Make It Happen" faktiskt är. Att säga att jag älskar den över det mesta är en grym underdrift.

För övrigt så är det fan Good times on the rise igen. Allt som behövdes var lite regn, en Synt och en sångmick. Bra så.

Förresten:

En föraning om vad som komma skall

Fanzines vs. bloggar

Jag har ett Fanzine, Kåmmån Päjpöl, jag skriver om pop, indiepop

Jag såg såklart Percy Tårar för ett tag sedan. Och nu har ju den där "tillgängligheten i populärkulturen"-debatten kommit igång ordentligt, så jag ger min åsikt här.

Visst är det bra att alla, oavsett bostadsort, social status, klädstil etc. kan ta del av all den nya och fräcka popkulturen. Men det har ju sina baksidor. För oss som varit med ett tag känns det som bekant lite avigt att man kan träffa på en fjortonåring på gatan som faktiskt har bättre koll än en själv när det gäller nya band på MySpace. På fanzinens tid var det som ni vet inte lika jävla lätt, man fick antingen ta sig till Stockholm för att där kanske få tag i det Fanzine man ville ha. Möjlighet två var att skicka pengar i ett kuvert till någon adress någonstans långt bort. Alternativ tre var att ljuga om att man läst det. Hålla god min inför de mer initierade vännerna som troligtvis också ljög om att de hade läst om det där coola bandet. Men ändå, vi hade vår hemlighet, det där bandet de andra faktiskt inte hört än. Nu är det helt annorlunda. Nummer ett så är det svårare att ljuga eftersom bloggarna finns där för alla, dygnet runt, året om. Det gjorde verkligen inte fanzinen. Du kommer inte längre undan med att "inte ha läst", om du mot förmodan skulle ha missat det så tar det inte mer än fem minuter att kolla så fort du satt dig vid en dator.

Den kanske största skillnaden är nog ändå att det går att få tag på själva låtarna numera. När du läste ett fanzine kunde du bara drömma om hur bandet lät, du kunde skicka efter på postorder, men man visste aldrig hur säkra de där adresserna egentligen var. Nu får du låten direkt till din dator, några sekunder efter att du har klickat. Det är egentligen här alla vi popsnubbar helt plötsligt tappat all vår identitet. Styrkan låg i att vara annorlunda, att vi fattade någonting de andra inte hade en aning om. Nu kan helt plötsligt den där fjortisen du skrattade åt på stan igår går runt och lyssna på Mr.Suitcase, Kalle J och Uffie i den där rosa iPoden hon har i ett band om halsen. Vad ska vi göra för att få tillbaka vår identitet? Hela poprörelsen har ju byggt på utanförskap, att vi stått vid övergångsstället och lyssnat på "Still ill", tittat under lugg på de andra och tänkt att de aldrig kommer förstå. Vi vill helt enkelt vara ensamma tillsammans med de andra popsnörena. Samtidigt är det lite underligt, eftersom vi gärna spelar "vår" musik för andra och vill missionera Morrissey. Detta är en grymt spännande dualitet i popkulturen, viljan att sprida som kombineras med oviljan att inse att musik kan vara för alla. För trots allt vill väl alla musiker sprida sin musik till så många som möjligt? Eller har man sålt sig då? Jag tror inte att någon musiker vill vara "indie" hela livet, man vill ju kunna leva på sin musik, inte behöva jobba med något tråkigt kontorsjobb eller liknande. Men då är det ju det där med att sälja sig, ooch förlora exklusiviteten. Varför ska pop vara exklusivt? Musiken tillhör alla, det gör den fanimej!

Summan av det här blir väl typ att poppen kommer ha grymt svårt att överleva om vi försöker hålla fast vid någon slags fånig exklusivitetsstämpel. Musik är bra för att det är bra, inte för att få har hört den. Jag måste lära mig det snart...

Sedan finns ju alltid diskussionen om kvaliteten på det skrivna i bloggarna resp. fanzinen. Här vinner fanzinen stort. Bloggarna är inte ofta så smarta och genomtänkta som fanzinen var. Men det kanske har att göra med att kraven var lägre då. Eller att bloggen i stort sett handlar om att publicera så snabbt som möjligt. Men den diskussionen tar vi någon annan gång. Nu lyssnar ni alla på precis den musik ni vill istället, smal eller bred, hits eller inte, bara du gillar det.

Ett brev

Hej!

Det var ett tag sedan, men nu är det såhär: Pophösten 2006 kommer vara den finaste pophöst du ännu inte upplevt. Det kommer bli en sjuhelvetes revival för Bright Eyes eftersom Conor kommer göra allt för att, om inte stoppa det, i alla fall få regnet att värma dig lite mer. Lua kommer bli den låt du återkommer till i september, du kommer att lyssna på den tillsammans med din älskling när ni dricker te och tittar på löven som faller mot den våta asfalten. Mr Suitcase kommer få dig att helt plötsligt tycka att oktober är en jäkligt motiverad månad eftersom den ger dig tid att sitta inne och pula ihop ditt eget euro-anthem. I november kommer inte att fatta någonting förrän Jeff Buckley har väst "Hallelujah" rakt in i ditt öra ett antal hundra gånger. Efter detta kommer du att lyssna på Cohens original och bli besviken. För att bota denna besvikelse dricker du whiskey och lyssnar på Springsteen. Och i december, då finns han där igen, Johann Sebastian Bach och hans fulländade Juloratorium som räddar dig varje jul. När du slår på öppningskoralen på första advent (efter att du gått i högmässan) så kommer du förstå igen. Hur kunde du egentligen glömma den där fantastiska musiken under resten av året? Visst, du har lyssnat på H-mollmässan från och till, och vid påsk lyssnade du ju på både Matteus- och Johannespassionen. Flera gånger. Men juloratoriet, det är någonting speciellt det. På julafton kommer du i vanlig ordning bli besviken, inte på paketen, utan snarare på att musiken är så fruktansvärt dålig. Detta leder till att du stänger in dig och lyssnar på Bach för att sedan gå på midnattsmässa och finna Jesus. Under en kort stund förstår du vad julen egentligen handlar om. Detta går dock över mycket snabbt och redan på annandag jul är du ute och shoppar på mellandagsrean. Du köper jävligt snygga jeans. Och ger inte Jesus en tanke förrän påsk. Däremellan kommer fastan, men det skiter du högaktningsfullt i.

Så hade jag tänkt ha det i alla fall. Vill du hänga på?

Med Vänliga Hälsningar

/Petter, i en etta i Örebro 13/8 -06 (Jag bor på Norr. Kom gärna in på en kopp fika, men ring först så jag hinner slänga ihop någonting. Dessutom kollar jag gärna på Champion's league i sällskap med glada vänner)



Förutom detta tänker jag läsa Shaktar varje dag, lyssna på deras tips, ladda hem nya, fräscha mp3:or, gå på Oh!Jays!, vara med min älskling, sjunga i OP, sjunga i London, tycka att regnet är fint och lyssna på Kalle Js skiva. Det räcker så, så länge. Och så vill jag att fler vänner startar bloggar så att det inte bara är jag som skriver en massa meningslösa saker hela tiden.

Good times on the rise?

Då var den beställd!

Nu jävlar ska det göras musik. Den kommer väl på onsdag eller nåt. Det borde innebära att jag finns på MySpace på typ torsdag. Eller lite senare. Watch out! MIDI-controllers är det sexigaste på marknaden, jag lovar!

Jag skulle fan kunna se ut såhär om jag tappade koncepterna fullständigt. Tanken är rätt skrämmande. Men så länge jag slipper sjunga Nananana på Skansen är jag rätt nöjd.

Varför inte

Lyssna på Kalle Js platta. Den är helt smashing.

Nu ska jag äta lunch. Och lyssna på Kalle. Och Hed Kandi - The Mix - Winter 2004. Jag vet, Hed Kandi är lite väl mainstream, men det är ju så fin musik.

Musik till min begravning

Jag vet, det är rätt så makabert, men jag har faktiskt funderat en del på det. Viktig skit om jag skulle ta en överdos imorgon (tvättmedel är farliga grejer) eller typ föräta mig på Ben&Jerry's. Jag skulle hursomhelst vilja ha detta (och en fruktansvärt duktig organist):

• Christus, der ist mein leben av JS Bach. På tyska. I körsättning. Helt fantastiskt
• Eftersom jag dör på våren vill jag ha Åhléns Sommarpsalm, verserna 4 och 5 (de som aldrig sjungs någonstans).
• För att hedra farfar vill jag ha Blott en dag på orgel. En töntig sång, men han tyckte jättemycket om den och han var den bästa farfar'n, SJ-arbetaren, tomatodlaren och gubben i hela världen.

Det finns mycket mer, men det har jag inte bestämt än. Det finns så mycket fin musik att leva för.

För övrigt så går de sista verserna på sommarpsalmen såhär. Jag gillar bildspråket. Och är det någon gång man ska fjäska för Gud så är det väl på sin egen begravning:

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
Och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, herre, är
Ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
Det nya liv,
Som aldrig skall förblomma,
Fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
Och vissna allt fåfängligt;
Min vän är min och jag är hans,
Vårt band är oförgängligt.
I paradis
Han, huld och vis,
Mig sist skall omplantera,
Där intet vissnar mera.

Synd att man inte är katolik, då får man en sån här begravning