Fanzines vs. bloggar

Jag har ett Fanzine, Kåmmån Päjpöl, jag skriver om pop, indiepop

Jag såg såklart Percy Tårar för ett tag sedan. Och nu har ju den där "tillgängligheten i populärkulturen"-debatten kommit igång ordentligt, så jag ger min åsikt här.

Visst är det bra att alla, oavsett bostadsort, social status, klädstil etc. kan ta del av all den nya och fräcka popkulturen. Men det har ju sina baksidor. För oss som varit med ett tag känns det som bekant lite avigt att man kan träffa på en fjortonåring på gatan som faktiskt har bättre koll än en själv när det gäller nya band på MySpace. På fanzinens tid var det som ni vet inte lika jävla lätt, man fick antingen ta sig till Stockholm för att där kanske få tag i det Fanzine man ville ha. Möjlighet två var att skicka pengar i ett kuvert till någon adress någonstans långt bort. Alternativ tre var att ljuga om att man läst det. Hålla god min inför de mer initierade vännerna som troligtvis också ljög om att de hade läst om det där coola bandet. Men ändå, vi hade vår hemlighet, det där bandet de andra faktiskt inte hört än. Nu är det helt annorlunda. Nummer ett så är det svårare att ljuga eftersom bloggarna finns där för alla, dygnet runt, året om. Det gjorde verkligen inte fanzinen. Du kommer inte längre undan med att "inte ha läst", om du mot förmodan skulle ha missat det så tar det inte mer än fem minuter att kolla så fort du satt dig vid en dator.

Den kanske största skillnaden är nog ändå att det går att få tag på själva låtarna numera. När du läste ett fanzine kunde du bara drömma om hur bandet lät, du kunde skicka efter på postorder, men man visste aldrig hur säkra de där adresserna egentligen var. Nu får du låten direkt till din dator, några sekunder efter att du har klickat. Det är egentligen här alla vi popsnubbar helt plötsligt tappat all vår identitet. Styrkan låg i att vara annorlunda, att vi fattade någonting de andra inte hade en aning om. Nu kan helt plötsligt den där fjortisen du skrattade åt på stan igår går runt och lyssna på Mr.Suitcase, Kalle J och Uffie i den där rosa iPoden hon har i ett band om halsen. Vad ska vi göra för att få tillbaka vår identitet? Hela poprörelsen har ju byggt på utanförskap, att vi stått vid övergångsstället och lyssnat på "Still ill", tittat under lugg på de andra och tänkt att de aldrig kommer förstå. Vi vill helt enkelt vara ensamma tillsammans med de andra popsnörena. Samtidigt är det lite underligt, eftersom vi gärna spelar "vår" musik för andra och vill missionera Morrissey. Detta är en grymt spännande dualitet i popkulturen, viljan att sprida som kombineras med oviljan att inse att musik kan vara för alla. För trots allt vill väl alla musiker sprida sin musik till så många som möjligt? Eller har man sålt sig då? Jag tror inte att någon musiker vill vara "indie" hela livet, man vill ju kunna leva på sin musik, inte behöva jobba med något tråkigt kontorsjobb eller liknande. Men då är det ju det där med att sälja sig, ooch förlora exklusiviteten. Varför ska pop vara exklusivt? Musiken tillhör alla, det gör den fanimej!

Summan av det här blir väl typ att poppen kommer ha grymt svårt att överleva om vi försöker hålla fast vid någon slags fånig exklusivitetsstämpel. Musik är bra för att det är bra, inte för att få har hört den. Jag måste lära mig det snart...

Sedan finns ju alltid diskussionen om kvaliteten på det skrivna i bloggarna resp. fanzinen. Här vinner fanzinen stort. Bloggarna är inte ofta så smarta och genomtänkta som fanzinen var. Men det kanske har att göra med att kraven var lägre då. Eller att bloggen i stort sett handlar om att publicera så snabbt som möjligt. Men den diskussionen tar vi någon annan gång. Nu lyssnar ni alla på precis den musik ni vill istället, smal eller bred, hits eller inte, bara du gillar det.