Det är vår tur nu. Det är dags att ta över. Vi har stått vid sidan och tyckt att det är vårt år alldeles för länge nu. Det har varit vårt år så länge vi kan minnas, men nu är det fan dags att skrida till verket. Vi ska bygga murar bara för att ha någonting att riva ned och referera till, för vi är alla fångar i historien, oavsett hur mycket Neo Success vi vill ha kan vi aldrig bryta oss loss, all ny framgång bygger på någonting som redan varit. Men det är vår tur nu. Din och min, vår och deras, allas. Och vi tänker inte sluta förrän vi är framme på platsen dit vi aldrig kommer. Det handlar inte om mål, det handlar om rörelse. Ständig rörelse mot det nya. Att städa för att kunna stöka till, att springa ett maraton för att komma till start, att förändra för att bädda för nya förändringar. Det handlar om dig och mig, det handlar om allt det där som vi glömt, som vi trodde var dött, allt det gamla, vackra vi lämnade bakom oss, men som ändå kokat i bakgrunden och sagt åt oss att gå vidare, att komma ihåg dem för att kunna glömma dem och ta nästa steg.

You can forget about emotion if you don't have motion.