Inlägg
Någon skrev att The Tough Alliance om femtio år skulle anses lika stora som Beatles. Det är en fin tanke, absolut, men frågan är om det är vad de vill bli. Jag tror inte det. The Tough Alliance har aldrig handlat om evigheten, The Tough Alliance har aldrig handlat om mass appeal. The Tough Alliance är inte, som Beatles, en angelägenhet för allmänheten. Eller, missförstå mig rätt, de är en angelägenhet för alla, men inte på det sätt som Beatles var och är. The Beatles älskades förbehållslöst av i stort sett alla, oavsett ålder. Ingen kan egentligen säga någonting elakt om Beatles, de var ju så fina och snälla pojkar.
The Tough Alliance har byggt upp en image på att vara precis tvärtom, de största slynglarna världen sett, och blir älskade av likasinnade och de creddiga tidningarna, men hatade av alla som ”inte har fattat grejen”, alltså föräldrar, mainstream-media och alla de där som jag och mina likasinnade brukar etikettera som ”folk som aldrig läst en bok”. Dock tror jag att just det hatet är vad som driver dem. Vissa kanske tycker att de ska växa upp och skaffa ett jobb, ”man kan ju inte stå på barrikaderna hela livet”, men vår generation, den tröttaste någonsin, behöver just det, några som står på barrikaderna och hävdar modernitet, något som är bara vårt. Vi behöver ett eget –68, någonting som får oss att känna i en värld där att ska strömlinjeformas. TTA är just det, vår egen revolution, our own Jihad.
Det må vara Erik och Henning som står där på scenen, men det är lika mycket du och jag som är TTA, en revolution mot allt det vi inte vill ha och vara en del av. Det är vår subvärld, avgränsad inte av det vi älskar, utan av allt det vi hatar. Det är Erik och Henning som visar vägen, de öppnar dörren för oss, de gör musik för just dig och mig och vår revolution.
5 kommentarer:
det är ju ett välkänt faktum att tta egentligen bara tar droger och står och skriker. musikaliskt duktiga tycker jag inte att dom är, det må finnas en energi, men den är omotiverad och pubertal ända in i märgen.
och tro mig, jag är inte mainstream, jag är inte din mamma, och jag har definitivt läst böcker.
jag skulle vilja lite smått ironiskt ställa en diagnos och det är att du så gärna vill tillhöra de som förstår", de "som är annorlunda". precis som folk gjorde som 16 åring och betecknade sig som "estet".
Jag tycker faktiskt att du gör ett seriöst och alldeles för stort övertramp när du kallar TTA för omotiverade och pubertala. Sure, musiken är kanske inte den mest "vuxna" och avancerade, men här kommer frågan in vad som egentligen är musik. Är det när de "musikaliskt framstående" står och spelar tekniskt svår musik eller är det när till exempel TTA eller Håkan Hellström rear ut sin själ, fast de inte läst 3000 poäng på musikhögskolan? Att reservera musiken för dem med utbildning är ju samma sak som att reservera litteraturen för de som doktorerat i Litteraturvetenskap. Tro mig, jag har lyssnat på mycket tekniskt avancerad musik genom åren och ser värdet i den, men just nu ger den mig inte alls samma kickar som TTA. Musik behöver inte handla om konstiga takter och orientaliska skalor, det kan lika gärna handla om total utlevelse. Du måste hur som helst erkänna att TTA lyckats med sin grej, just eftersom de blir så hatade men samtidigt älskade av samma anledning.
Visst, kanske finns det en hemlig agenda i mitt inlägg, att jag vill vara "annorlunda", men samtidigt måste du, precis som jag, akta dig för att utifrån en enskild text döma en person och dess grupptillhörighet (eller vilja att tillhöra en grupp). Jag tycker dessutom att du bör beakta att jag använder citationstecken runt alla beskrivningar av de som "vi" hatar, detta eftersom jag drar upp schablonbilder på samma sätt som du tar upp de "som är annorlunda" (en etikett jag för övrigt aldrig skulle vilja ha, jag avskyr hela "annorlunda"-grejen precis lika mycket som jag avskyr normalitet). Visst är det synd att etikettera folk, men poängen är att TTA är en vattendelare, antingen hatar man eller så älskar man dem. Att säga att TTAs fans är som sextonåringar som bara vill vara annorlunda, det är enbart lågt och väldigt schablonmässigt.
Att du sedan missat hela poängen med texten, att TTA är musik för frigörelse/revolution och att det är vad vår generation behöver, det är bara att beklaga. Jag tycker att dina åsikter är intressanta, även om jag inte håller med. Synd att du vill vara anonym, annars hade jag gärna startat en mejlväxling.
jag vill gärna att du motiverar vart frigörelsen och revolutionen kommer in i deras musik? tta är två killar med drogproblem som ställer sig med ett baseballträ och fotbollshuligankläder och tror att dom är tuffa.
jag sa inget om att jag tycker teknisk musik är bättre, det är långtifrån vad jag lyssnar på. att dom har lyckats med något tror jag beror helt på deras attityd, absolut.
Med textrader som "forget about labour, it's time to wake the neighbours" eller "Break the rules, you know what they're made for" är det väl inte så svårt att se var revolutionen kommer in i musiken? Hela TTA-grejen är som jag ser det egentligen ett sätt att fjärma sig från tidigare generationer och deras värderingar. TTAs spelningar är det väldigt fint exempel på detta. De mimar ju inte ens! Nehe, varför skulle de? De vill inte tillhöra den musikaliska tradition där livespelningar innebär trummor, bas, gitarr och piano, så varför ska de göra en "normal" spelning? Ännu ett exempel på varför TTA är sin egen lilla revolution. Det handlar om att bryta samtliga "regler" inom musikvärlden, sparka bakut och göra någonting nytt. Och jag älskar det.
du är citerad på följande sida:
http://justanotherfashionkid.blogg.se/
Skicka en kommentar