Inlägg
Just Nu: Magnificat av massa kompositörer i P2
Det sägs i den där heliga skriften att man ska helga vilodagen, så det tänkte jag göra idag. Men samtidigt finns det plats för lite religiösa funderingar från en någorlunda obestämd kille som älskar latinska religiösa texter "eftersom de har mycket skönare rytm och melodi än andra översättningar", som har en dragning mot katolska kyrkan, och dess ritualer samtidigt som han tycker att deras socialpolitiska hållning är ett hån mot alla som inte är gifta och har barn. Lutherska kyrkan då? Jovisst, en fin tanke med att det enbart är den enskildes uppgift att "nå frälsning", men samtidigt blir de lutherska kyrkorna ofta väldigt uddlösa, de säger varken bu eller bä just för att alla ska ha sin egen bild och man får inte stöta sig med någon. Visst, fler kan omfamnas av budskapet, och det är givetvis bra skit, men samtidigt förlorar man enigheten som katolska kyrkan erbjuder, att det blir "en hjord och en herde" (Joh 10). Den amerikanska väckelserörelsen då? Inga kommentarer, herregud, det är ju masspsykos, inte religion. Jag har aldrig varit ett fan av att sträcka händerna i luften och tala i tungor, och blir nästan förbannad när diverse frireligiösa falanger fokuserar olika medlemmars personliga möten med Jesus, Gud eller Den Heliga Anden. Måste allting vara personligt på ett nästan "köttsligt" sätt, helt utan den intellektuella dimension som jag själv prisar? Det är väl ändå inte det som det handlar om? Och dessutom, om man nu har en Luthersk tro så handlar det ju om ens egen väg mot frälsning, inte att lyssna på hur Kalle mötte Jesus på Ica eller hur Josefin blev kristen efter att Den Heliga Anden kom över henne under semestern på Gotland. Inget ont om detta, alla har sina egna (icke-)upplevelser av religion, men när fokus är det egna upptäckandet av Gud undrar jag varför vi ska översköljas med andras personliga berättelser. Leder inte det snarare till att jag, som aldrig haft en "nära-Jesus-upplevelse" men ändå inte kan avsäga mig en tro, får en bild av mig själv som en sämre människa än de som vitt och brett berättar för mig hur de mötte Honom och började tro, att jag inte har en lika bra tro? Måste man ha en ytterst personlig relation till Honom för att överhuvudtaget kunna tro? Har de redan betalt sin biljett till himlen, medan jag fortfarande sparar ihop mina slantar? Är jag inte värd ett möte med Honom?
Jag tror nog inte att det spelar vidare roll egentligen, alla är trots allt lika inför Gud, oavsett sexualitet, familjesituation, om man "mött Gud" eller inte, om man ber Rosenkransen varje dag och går i söndagsmässan. Med detta inte sagt att man inte ska gå i mässan, det fyller en funktion, men att skulle vara en sämre kristen för att man inte går till kyrkan varje söndag, det känns som någonting väldigt främmande. I Sverige säger man säkert att det är någonting "katolskt", eftersom allt katolskt är jättedåligt sett med svenska ögon. Visst finns det dåliga grejer med katolska kyrkan, väldigt många till och med, men vi måste ändå vara öppna och se att de faktiskt gör många bra grejer också, bland annat tror jag att deras tro på ritualer är någonting vi kan ta till oss. Just att få verka i det tysta är någonting lutherska kyrkan saknar. Allting ska delas, ordet ska spridas. Sedan skulle det ju inte skada om katolska kyrkan lärde sig lite öppenhet av den protestantiska rörelsen...
3 kommentarer:
Det är ofta lätt att nervärdera sina egna erfarenheter av Gud, att ständigt gämföra med andras vittnesbörd. Men visst har alla som tror på Jesus mött honom och har en relation ett liv med honom. Jag tror det är bra att berätta sin egen historia, sitt vittnesbörd, sin erfarenhet av Gud....Så att människor får höra att den kristna tron inte bara är teori, lärosatser eller vissa åsikter...utan något som funkar i praktiken. Men jag tycker det kan vara ganska svårt.....men ofta behöver man nog inte säga något utan bara leva med Gud och låta våra liv spegla honom....någon sa en gång att våra liv är den enda Bibel som många som vi möter, läser.
Visst, jag kan hålla med dig om att det är värt att berätta sådant, självklart. Jag ställer mig dock lite frågande till frosseriet i vittnesbörd som finns, att alla måste berätta, annars är de inget värda. Jag då, som inte riktigt kan beskriva den relationen, eller det "möte" som bör ha ägt rum, är jag mindre värd för det?
Jag håller med dig om att den kristna tron är mer än teori, absolut, men ibland blir det nästan för lite teori, att det blir en tro där man inte får problematisera och intellektualisera. Jag tror att kyrkan skulle vinna på att släppa in en mer "vetenskaplig" ansats (i den mån det går), att man problematiserar och reflekterar istället för att sträcka händerna i luften och lyssnar när någon ger vittnesbörd. Men som sagt, jag har svårt för masspsykos-vibbarna som sånt där ger mig. Med detta inte sagt att all väckelserörelse och liknande sysslar med masspsykos, det handlar mer om min egen rädsla. För mig är religion någonting intimt och personligt, inte någonting att dela med andra, förutom att försöka leva efter buden, liksom.
Jag tror att det är hela huvudsyftet med kristendomen...att dela den med andra....att det är anledningen att Gud inte har den yttersta dagen idag...för att fler ska få lära känna honom...så att fler blir räddade (2 Petr 3:9). Ditt vittnesbörd...som du redan i ditt inlägg och i ditt svar på min kommentar börjat dela är lika viktigt som alla andras...alla vi som inte sett Gud i blixt o dunder o änglar....våra vittnesbörd är också viktiga....annars får man mycket riktigt känslan av att alla inte är lika mycket värda...och allas erfarenheter inte lika viktiga....annars blir nog ingen kristen...om alla ska förvänta sig änglar, rök o basuner, för att ingen berättar om något annat.
Jag tycker teoretiska kunskaper är viktiga, läser o lyssnar gärna till en massa sånt. Men tror knappast någon vänder sig till Gud pga goda argument. Men visst det är svårt att få fördtroende för någon som hänger sig åt något de inte verkar veta något om.
Skicka en kommentar