Inlägg
Igår skrev jag en jättelång postning som försvann. Det kändes sådär. Idag tänkte jag inte skriva så värst långt. Jag sammanfattar några av gårdagens poänger:
Jag skrev om humanisterna igår. Vi kan sammanfatta det hela med att jag är ytterst kritisk till denna typ av sammanslutningar, precis lika kritisk som jag är mot extrema religiösa yttringar åt annat håll, oavsett om de muslimer, kristna, judar eller något annat. När viljan att diskutera inte längre finns så tappar man väldigt mycket. I mitt tycke har humanisterna satt sig i en sådan sits. De har förblindats av en mission och genom det tappat all förmåga till diskussion med de oliktänkande. De har fått för sig att deras humanism (hur de kan kalla det de tror på för humanism, det går över mitt förstånd) är det enda rätta, för alla människor, i alla kulturer. De säger underförstått att tror du på Gud har du fel, fel, fel. De säger emot 1,2 miljarder katoliker, en ansenlig mängd protestanter och ortodoxa, judar, muslimer, hinduer etc. Har de tänkt på att de själva är en minoritet, att det kanske är de som skall lyssna och tänka efter lite innan de basunerar ut sitt budskap? Har de tänkt på att de med ett budskap som säger att Gud inte finns så säger de också att alla som levde säg före 1800 hade fel. Eller tja, säg 99% i alla fall, det fanns väl de som inte trodde då också. Ibland får jag känslan av att vårt framstegssamhälle kanske borde stanna upp och tänka efter innan man avfärdar hela historien som bluff, sluta vältra oss i vår egen förträfflighet och tänka på vad vi själva gör. Det är lätt att säga att allt religiöst är av ondo, men själv åker man stadsjeep, skiter i att källsortera och köper alldeles för mycket onödiga grejer. Nu är jag inget fan av att moralisera, men vem som helst inser det galna i det här, uttrycket "att kasta sten i glashus" passar sig rätt bra här.
Christer Sturmark och hans "humanistiska korståg" bör nog tänka efter lite innan de uttalar sig stensäkert om saker och ting.
Förlåt för en ytterst osammanhängande postning, men jag var tvungen att skriva av mig. Jag gillar inte inskränkthet.
4 kommentarer:
scysst blogg, sådana som du behövs verkligen i dagens media.
MVH
samuel
Hej,
jag är humanist och uppfattar inte alls att humanisterna har en mission att tvinga på alla humanismens värderingar eller vetenskapliga synsätt. Däremot hävdar man förstås att vetenskapen är det bästa tillgänliga sättet att förstå vår omvärld.
"De säger underförstått att tror du på Gud har du fel, fel, fel."
Nja, en humanist måste vara öppen för att det kan vara rätt. En viktigare invändning är att påståendet om att Gud existerar saknar empiriska eller rationella skäl. Visar det sig däremot att det finns skäl att tro att en gud finns, kommer även en humanist eller god vetenskapsman att tro det.
"De säger emot 1,2 miljarder katoliker, en ansenlig mängd protestanter och ortodoxa, judar, muslimer, hinduer etc. Har de tänkt på att de själva är en minoritet, att det kanske är de som skall lyssna och tänka efter lite innan de basunerar ut sitt budskap?"
Sanning är inte en fråga om hur många som tycker en viss sak.
Sanning är väl en fråga om vad som FAKTISKT GÄLLER, dvs oavsett om vi är tre i ett rum som säger att "jorden är platt" så blir väl inte det sant bara för att vi är 100% av alla i rummet som säger det?
Mvh
Anders
"Sanning är inte en fråga om hur många som tycker en viss sak.
Sanning är väl en fråga om vad som FAKTISKT GÄLLER, dvs oavsett om vi är tre i ett rum som säger att "jorden är platt" så blir väl inte det sant bara för att vi är 100% av alla i rummet som säger det?"
Hur ska man kunna veta att något är sant överhuvudtaget? Ett subjekt, i form av en människa, kan aldrig formulera en objektivitet. (Är det ens ett ord?)
mattias,
Visst, det stora tvivlet kan användas som en cartesiansk metod. Vi kan tro att vi lever i en enda stor dröm, att allt som existerar inte existerar och så vidare.
Det stora tvivlet är en metod för att bygga upp kunskap, inte en metod för att betvivla att vi vet något. Till och med Descartes själv ansåg ju att sanningen verkligen finns - cogito ergo sum.
Att ifrågasätta precis allt är ingen framkomlig väg. Om du gör det, så måste du ju också ifrågasätta om du finns eller om du i själva verket är en hjärna i en syltburk.
Det är dock inte särskilt konstruktivt. Det gäller att ifrågasätta det som är mest konstruktivt att ifrågasätta. Ungefär som att reparera ett hus. Ska man arbeta praktiskt kan man inte ta bort alla bärande detaljer på en gång.
Sanning är överensstämmelse med fakta. Och denna fakta är objektiv, oavsett vad vi må tycka och tänka om den.
Mvh
Anders
Skicka en kommentar