Nada Surf

Jag vet, egentligen borde jag inte gilla Nada Surf. De är inte tillräckligt indie, de är inte tillräckligt pop, de är inte tillräckligt rock, de ligger och svävar mellan allt, i någon typ av amerikansk collegetradition. Bara det att det är amerikanskt gör mig livrädd i vanliga fall. Och jag hade troligtvis aldrig ens kollat åt deras håll om det inte vore för att de släppte den där singeln*. Jag var tretton år, hade precis börjat högstadiet och lyssnade på punk. Men så kom den där singeln och på något konstigt sätt blev jag förändrad där. Musik behövde helt plötsligt inte vara arg och tung för att vara bra (Japp, jag hade min metalperiod precis då), utan den kunde vara enkel och bara sådär innerlig och kärleksfull. Visst, det tog en stund innan jag kunde erkänna för klasskompisarna att jag faktiskt gillade pop. Töntig jävla pop. Men jag kunde inte värja mig, den där singeln var för bra. Jag kunde inte göra något åt det, jag lyssnade på den så fort jag kom hem från skolan och HELA kvällarna. I ett halvår. Sedan köpte jag albumet, och fortsatte lyssna på det i ett år till. High/Low är fortfarande ett av mina favoritalbum, och låten "Sleep" är ett litet popmästerverk i mina öron. Det har säkert mycket att göra med alla nostalgiska känslor kring skivan, men va fan, jag älskar det.

För många tog det nog slut här. Skivan sålde okej, men några fler hits kunde de inte slänga ur sig, och då vet alla vad som händer i dagens musikklimat. De släppte en skiva till (The Proximity Effect) på det stora bolaget. Skivan floppade och de sparkades från bolaget. Problemet var bara det att skivan är fantastisk. Jag hade blivit lite äldre och förstod kanske musiken lite bättre. Och herrejävlar! En lugnare skiva, man kanske kan säga lite vuxnare, men den är faktiskt tokbra, oavsett vad recensionerna säger. Tyvärr försvann skivan lite i min samling, eftersom jag under den period när jag köpte skivan var en så att säga "ganska aktiv kund" på Najz Prajz i Örebro. Men jag har lyssnat mycket på den och anser den nog vara deras bästa, även om det är High/Low som på något sätt är skivan med Nada Surf.

Sedan finns också "Let go", det senaste släppet, från 2002. En bra popplatta, även om den känns lite tråkig jämförd med de tidigare skivorna. Men ändå finns det där man letar efter, popens kärna, det allra innersta i musiken. Där finns den där lekfulla naiviteten som bara några få utvalda hittar till, men så gärna visar för oss vanliga dödliga. Nada Surf har en trefilig motorväg rakt ner i musikens själ, och de åker dit i surfbuss. För där andra skulle ha klätt musikens själ i svåra ackord, skumma taktarter och pretentiösa texter med ett helt sjukt bildspråk, klär Nada Surf istället av den och framställer i alla sin nakenhet, precis som den är. Det blir aldrig någonsin pretentiöst, bara enkelt, vackert och lagom naivt, precis som livet självt i en perfekt värld. De visar att musik faktiskt inte handlar om utbildning eller teoretiska kunskaper, utan förmågan att kunna bära fram ett budskap (med detta inte sagt att musikutbildade inte kan göra musik, men de missar ofta det där med budskapet). Sedan behöver inte budskapet vara större än att man ska tycka om varandra lite extra.

Nada Surf kanske inte är det där bandet som räddar ditt liv, eller ens berör dig, men de har räddat en stor del av mitt, och de öppnade dessutom dörren mot en värld av musik jag inte visste fanns.

*Den där singeln heter "Popular". Den har ni hört. Garanterat.