Tidig morgon igen...

Alla borde någon gång gå upp tidigt en lördag och promenera. Jag vaknade tjugo över sex och kunde absolut inte somna om, så jag gick upp, åt frukost, tänkte över mitt liv och såg första halvtimmen av "Lost in translation", men så bestämde jag mig för att gå ut. Sagt och gjort, klockan kvart över sju, med Jules Verne i öronen gick jag ut till Karlslund, och det var fantastiskt vackert. Daggvått gräs, verkligt frisk luft och en tystnad man sällan hör idag. Jag mötte två pensionärer och en medelålders dam, inte fler. För övrigt är "En världsomsegling under havet" en fantastisk bok, om än något långdragen. Annars är Johann Sebastian Bach ett väldigt bra promenadsällskap. h-mollmässan är troligtvis det största som någonsin har skrivits. Jag skulle gärna vilja veta när den uppförs nästa gång någonstans i närheten av Örebro. I och för sig kan jag tänka mig att åka till Stockholm eller någon annan större stad för att lyssna. Och vet någon om det går att få tag på en inspelning av Radiokörens version som direktsändes i P2 häromåret skulle jag bli helt otroligt lycklig. I och för sig räcker Gardners tolkning långt. Han kan vara världens främsta Bachtolkare, så otroligt elegant framfört, dessutom med helt fantastiska musiker och sångare, med bassolisten som den starkast lysande stjärnan. Vilken röst! Fantastisk frasering, otrolig klang och ett lagom vibrato, varken för lite eller för mycket. Och det ganska plötsliga slutet på credot är helt enkelt genialiskt. Där de flesta andra skulle göra ett långt ritardando med smaklöst starka trumpeter gör Gardner ett kort, elegant litet slut med ett alldeles lagom ritardando och en nyans som känns helt naturlig. Hela tolkningen känns faktiskt helt perfekt, precis som god poesi där orden känns självklara, som att de inte kan stå på ett annat sätt, att de är liksom naturligt sammanfogade, så känns h-mollmässan under Gardners ledning. Alla tempon känns självklara, nyanseringen perfekt och barockelegansen är fullständig, precis som det ska vara. Gardner kan nog vara min största barockhjälte efter Bach, med Roy Goodman precis bakom.

Och om ni undrar vad klassisk musik gör på min popblogg kan jag bara svara med att för mig är klassisk musik popmusik. Håller ni inte med kan ni ta och lyssna på till exempel h-mollmässan, Mozarts Requiem, Beethovens nia, Matteuspassionen eller något annat storverk så hoppas jag att ni förstår. Det är ingen större skillnad på kompositörerna då och låtskrivarna nu. Alla brinner de för sin musik, alla älskar de musiken och vill nå någonting större. Precis som Springsteen ville iväg från New Jersey ville Bach till himlen, och när Springsteen skrev Born to Run skrev Bach h-mollmässan. Passionen, glöden och smärtan finns där, både 1740 och 1975. Att uttrycket sedan är lite olika är bara en bisak. Stor musik är det, oavsett när, var och vem som skrivit det.