Personliga Pronomen av Daniel Sjölin

Boken kom ut 2004 och är skriven av Daniel Sjölin, tidigare chefredaktör för Lyrikvännen och nu även programledare för SVTs litteraturprogram Babel.

Allt börjar med kapitlet "Det vidriga" i vilket Sjölin slår an tonen för resten av boken. Bilderna man får är sedda ur Jacobs perspektiv, vilket är ett jag-perspektiv, och är en bild av ett skitigt Sollentuna, en helt enkelt jävligt dålig värld. Det Vidriga personifierat är Sunesohn, som han inte anser vara en värst sympatisk man, han rent utsagt hatar sin nya styvpappa och överklasstillvaron hans mamma precis slängt in honom i mot hans vilja. Det fortsätter sedan med mammans syn på det situationen, berättad från ett hon-perspektiv, dotterns bilder berättas genom ett du, vilket gör att alla kapitel med henne i centrum blir en slags förmaningstal där berättarrösten gör sig synlig och frågar och nästan läxar upp henne (detta perspektiv kan vara bokens mest intressanta, då det är det mest oväntade, men kanske också det där Sjölin briljerar mest). Sunesohn berättar allting ur ett vi-perspektiv, eftersom han tror sig vara familjens överhuvud. Det är också detta som gör boken så pass intressant som den faktiskt är. Hade historien enbart berättats ur en och samma synvinkel hade jag nog inte höjt på ögonbrynen, men nu blir allting så ofantligt häftigt och man kommer på ganska mycket om hur vi ser på folk. Hur tonårssonen tillåts vara "jag", hur dottern alltid reduceras till ett litet "du", hur mamman lätt blir en "hon" och att fadern alltid tror sig tala för hela familjen. Att allt sedan berättas i ett helvetiskt tempo gör inte saken sämre. Särskilt älskade jag de två kapitel i vilka Sunesohn (vi) får fritt spelrum ("Sunesohn utan Eld" och "Sunesohn med Eld") och tankeströmmarna går från James Joyce till Nordman till Whiskas till Homeros och avslutas med Strindberg. Sjölins respektlösa sätt att handskas med alla litteraturens giganter ger hopp om den unga litteraturen. Speciellt hans slakt av röda rummets berömda stockholmsvy gjorde mig salig.

Hur som helst är detta något man absolut inte får missa. Kanske inte så mycket för storyn som för stilen, sättet att använda fruktansvärt fula ord och hur han blandar lyrisk, högstämd prosa med ungdomsslang och könsord. Jag har i alla fall inte läst något liknande.