Manchester United 2-1 Benfica

Ibland blir man bara sådär löjligt lycklig. Jag skulle väl kunna säga att Ole Gunnar Solskjaer fick fram det där löjliga flinet på mina läppar i maj 99, och att Zlatan lyckades rätt bra med det för några veckor sedan. Igår hände det igen. Jag borde inte vara förvånad, jag har ju alltid hävdat att han är världens bästa målskytt. men det såg mörkt ut, väldigt mörkt. Och då hände det. Inte särskilt spektakulärt, inte speciellt panikslaget, bara ett normalt Van Nistelrooy-mål, men det var välbehövligt efter förlusten i lördags. Och leendet kom. Jag jublade inte här hemma, jag bara log sådär finurligt. Det kändes som att han bara gjorde sitt jobb, helt plötsligt fanns han bara där och slog bollen in mål. Det är faktiskt sjukt trevligt att ha tillbaka Van Nistelrooy i form. Fortsätter målskyttet såhär så vinner han definitivt skytteligan, och det hoppas vi.

Dessutom räddade Van Der Sar United rätt många gånger om.

Och Giggs förtjänar lite beröm.

Annars funderade jag lite på matchen Ajax-Arsenal. Visst var Arsenal det överlägset bättre laget, men ändå kan jag inte sluta att beundra Ajax. Hur i helvete gör man för att få fram så många bra, unga spelare precis hela tiden? Finns det egentligen någon klubb som har vaskat fram så sanslöst många talanger? Någonsin?
_____________________________________________



Jag hade tänkt att skriva en lång krönika om varför Sir Alex bör avgå, men just idag skiter jag i det. Med rätta. Dock håller jag fortfarande på att han bör överge sina gamla trotjänare, det är dags att föryngra laget. Jag tror dock inte som de flesta att man ska behöva köpa ihop ett nytt lag. Gör som på gammalt Unitedmanér och använd egna, hungriga talanger.En startelva jag vill se är denna (med helt frisk trupp):

Van der Sar

-
Neville, Ferdinand, Silvestre, Heinze
-
Ronaldo, Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy.

Eller 4-3-3-varianten:

Van der Sar

-
Neville, Ferdinand, Silvestre, Heinze
-
Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy, Ronaldo

Med dagens skadeläge är dock dettaden startelva jag föredrar (och troligtvis den enda möjliga)

Van der Sar
-
o'Shea, Ferdinand, Silvestre, Richardson
-
Ronaldo, Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy

Alltså tror jag mest på 4-4-2, vilket skulle utnyttja framför allt Ronaldos kapacitet ännu bättre, och även Park skulle komma till bättre användning som yttermittfältare. För övrigt är Alan Smith den spelare som imponerat mest på mig hittills under säsongen. Han gör sig fantastiskt bra på mittfältet, han slår exakta passningar och verkar nästan vara född att ersätta Roy Keane. Även om Keane saknas grymt mycket. Men som sagt är det nog dags för Sir Alex att tänka om.

There's something rotten in the state of England...

Ja, jag syftar på Chelsea.

Visst, de spelar fantastiskt effektivt och de gör allting rätt verkar det som, men någonting är ruttet. Just nu går allt deras väg, det känns som om motståndarna viker sig innan de går in på Stamford Bridge. Visst, jag som Unitedfan skriver säkert detta i ren besvikelse, men jag tror att många kan hålla med mig. Det finns ingen spänning i ligan i år. Chelsea kan komma till sina matcher med Drogba och Shaun Wright-Phillips på bänken. På bänken!!! Visst, united var kanske väl överlägsna på nittiotalet, men det här är nästan löjligt. Oljepengarna pumpas in och lönerna är astronomiskt höga. Att spelarna sedan verkar orka hur mycket som helst och att ingen drabbas av skador, det är en annan diskussion. Men som det ser ut är hela fotbollsvärlden lamslagen av ett lag som verkar kunna göra precis vad som helst för tillfället och allt går deras väg. Arsenal får Henry skadad, United har Neville, Keane, Heinze, Saha (världens mest skadedrabbade?) och så vidare. Chelsea har Del Horno. Bara Del Horno. Hela grejen känns absurd.

Sedan kan jag tycka att det gick snett för länge sedan, redan när Man United och Arsenal började ta över fullständigt. Det är inte kul för fotbollen att ha två-tre lag som är så fullständigt överlägsna, när Champion's League-spel är reserverat för fyra lag i vardera liga. I England är det just nu Chelsea, Arsenal, ManU och Pool, Italien har Milan, Juve, Inter och en fjärdeplats som det är i alla fall lite kamp om. Münchens dominans i Tyskland ska inte tala om. Jag börjar känna att det är dags för en totalrenovering av fotbollen, ett lönetak kanske vore en bra grej? Eller ett tak på summan ett lag får köpa spelare för under transferfönstret. Detta skulle troligtvis göra det lättare för små klubbar, och pengarna skulle inte längre vara nittio procent av fotbollen. Chelsea har på två säsonger spenderat över tre miljarder på spelare. TRE MILJARDER! En gammal storklubb som Tottenham kan inte ens fantisera om de beloppen. Sir Alex brände hela kassakistan på Wayne Rooney, medan Mourinho utan att tveka köpte för mer än det dubbla i somras, och då hade köplusten ändå lagt sig lite.

Nej, man ska väl inte gräva ner sig, men samtidigt känner man att någonting är fel när Man United och Arsenal inte kan bedömas efter deras egna prestationer, utan hela tiden jämförs med Chelsea. Det måste vara extremt svårt att arbeta som spelare och manager när man inte kan koncentrera sig på sitt, utan hela tiden måste skicka en blick mot västra London. Spelaraffärer kan inte göras upp utan att kolla så att Chelsea inte är intresserade. Och jag tackar fortfarande Steven Gerrard för att han inte gick till västra London. Att någon visar lite motstånd mot alla rubel.

Min klassiska profil

Tänkte bara teckna ned några snabba riktlinjer om mig som konstmusikfantast. Dessa gäller bara just precis nu och det är inte säkert att jag kan stå till svars för dem imorgon.

• Favoritperiod: Barocken, utan tvekan
• Favoritkompositör: Ja, gillar man barock finns väl bara den gode Johann Sebastian Bach? Även om Otto Olsson (som är väldigt o-barock) är med och tävlar.
• Favoritverk: h-mollmässan är liksom svårslagen.
• Favoritinstrument: Kan man kalla kören för ett instrument? I så fall det, annars får det nog bli cellon.
• Favoritland: Tyskland, det går inte att komma ifrån.
• Favoritdirigent: Ja, Gardiner eller Goodman får det väl bli

Bubblare: Arvo Pärt, Messiaen, Palestrina (för vissa körverk), orgeln, Bachs två passioner och hans oratorier, Vissa delar ur Messias och slutligen Mozarts Requiem.

Hej Domstol!

Det här kan vara det roligaste på internet i år. Kolla in "De glimrende ringernes Herre". Ni kommer att skratta ihjäl er!

Dessutom finns Hej Domstol numera som podradio! Det blir inte bättre än så här idag!

Nitton år, lönnfet och snart bäst i världen

Han må ha ett humör som en bisvärm på en dålig dag, se ut som bankrånare på en dålig dag och vara lite smått Ronaldo-fet. Men herremingud vilken fotbollsspelare. Och han är bara nitton år. När jag såg honom i början trodde jag att killen bara hade en formtopp, att han troligtvis kunde bli en bra striker men inte så mycket mer. Som tur är fick jag ändra mig. Han är verkligen på väg att bli världens bästa fotbollsspelare om inget stoppar honom, vilket Sir Alex knappast kommer att göra. han är inte som tidigare engelska talanger som egentligen bara kan en eller två saker (Beckham (inlägg), Scholes (grovarbeta och skjuta) med flera). Rooney kan ALLT. han dribblar sig ensam igenom försvar, han fintar bort dem, han går ner långt i banan och hämtar bollar, han skjuter på distans, han lägger passningar, han chippar över målvakter, sätter frisparkar, kämpar, bryter bollar och så vidare. Men som alla andra har även mister Rooney sina fläckar. Humöret. han måste lugna sig, och det snart. Samtidigt är det svårt att veta hur mycket han ska lugna sig, för tar man bort hans vinnarinstinkt och temperament så försvinner mycket av hans spel. han spelar som allra bäst när han är riktigt, riktigt förbannad. Helst ska allt gå emot honom, det är då han slår in de där målen vi så gärna minns. Och jag tror att han har kommit till rätt miljö för att utvecklas. I Chelsea hade han inte fått plats. Och inte hade han blivit utnämnd till årets bästa unga spelare om han gått till västra London?

Sedan tror jag också som Gazza sade: ta hand om killen, han behöver kärlek, inte all press som det innebär att utses till engelsk fotbolls räddare. För även om han är en supertalang gör han inte ett helt lag ensam. Engelska folket verkar dock tro det, att Rooney ensam ska föra dem till VM-guld. Som sagt, han behöver kärlek, inte en hel nations VM-drömmar på sina axlar.

Rooneys fem bästa:

1. 3-1-målet mot 'Boro i FA-cupen.
   Utspark - Nickskarv av Saha - Rooney på Volley från långt ut. Det blir inte bättre.
2. 1-1-målet mot Newcastle
   Återigen på Volley. höger yttersida, skruvad upp i krysset.
3. Chippen på Asienturnén
   Dribblar ifrån tre försvarare, chippar över målvakten
4. framspelningen till Ronaldos mål mot Soton i Cupen.
   Ett exempel på hans kraft.
5. 2-1-målet mot 'Boro i FA-cupen
   Halvvolley från trettiofem meter. Okej, Zlatans var bättre, men fortfarande ett konststycke.

Grammatikundervisningen

Varför får grammatiken så pass litet utrymme i dagens skola? Är det bara för att det är tråkigt, eller kan det vara för att det är svårt för lärare att motivera varför man ska läsa grammatik? Eller kan det till och med vara så att lärarna tycker att det är för svårt för elever att lära sig grammatik? Jag tror att sanningen ligger och flyter någonstans mellan de ovan nämnda alternativen. Visst, det är svårt att svara på frågan "Varför ska vi lära oss det här, vi kan ju uttrycka oss ändå?" Svaret "Men ni får en större insikt i språket", brukar inte gå hem så värst bland gymnasieungdomar, däremot kan en något bättre motivering vara det att man lättare tar till sig andra språk om man kan jämföra systemen med varandra. Att lärarna skulle tycka att det var för svårt för elever att lära sig grammatik tror jag bara är en bortförklaring för att lärarna själva inte har tillräckliga kunskaper. Men att grammatik skulle vara tråkigt, det är lögn, lögn och förbannad lögn. Allt handlar som vanligt om att göra det bästa av situationen. Självklart vill ingen bara sitta och lära sig en herrans massa termer, vilket grammatikundervisningen idag ofta går ut på. Man kan istället lära sig att använda termerna. Lär eleverna satsdelsanalys, låt dem experimentera med spetsställning, vänd på objekt, splittra objektet, gör som Ekelöf och krossa bokstävlarna! Det är vad språket är till för, och lär man sig inte att krossa bokstävlarna, då kommer språket sluta utvecklas och bli något som Svenska Akademien har i sin ägo, och det är det sista vi vill. Om man inte lär sig detta kommer vi inte heller ha några unga poeter, inga nya författare.

Slutsatsen är helt enkelt att grammatik blir så tråkigt som man gör det. Visst kan det bli uppradning av språktermer, men det kan lika gärna blir en experimentverkstad, stilanalys, poesi, en hel jävla omformulering av språket. För det är först när man lärt sig reglerna som man kan bryta mot dem.

Liverpool 0-0 Manchester United

Jag såg inte matchen, men enligt kommentatorerna var det ingen rolig tillställning. 0-0 duger inte mot Pool! Vi ska slå dem, oavsett om det är Anfield eller Theatre of Dreams. Får se om de visar något på sportspegeln ikväll. Undra hur Richardson klarade sig på vänsterbacken? Tur i alla fall att Keane redan är tillbaka, vi behöver definitivt honom om det ska bli något driv på mittfältet.

En uppdatering

hej, om det nu är någon som läser det här. jag tänkte bara säga att jag bor i Annas lägenhet i en vecka nu och tittar ut över stan när jag äter frukost. Det är ganska trevligt faktiskt.

För övrigt hade min mamma femtioårsfest igår, det var trevligt. Fick träffa Cab och Karin en stund, jag har alltid så kul med Cab, men vi träffas skitsällan, vilket är synd. Malmösläkten på besök också, de är alltid så glada och trevliga! Mamma verkade nöjd också, det är väl ändå huvudsaken?

Annars så måste alla lyssna på "Tidig musik" i P2 på söndagförmiddagarna. Skön musik på en skön dag, eller vad de säger att det är. Barockmusik är hursomhelst aldrig fel!

Babel

Ett väldigt bra, och inte så pretentiöst, litteraturprogram. Debatten om politisk poesi var väldigt bra, och att Greider fick på käften av Aase berg kändes som en fin bonus på en bra diskussion. Att få se en ung Tranströmer (min poetiska husgud för övrigt) gå ut och läsa poesi för folket var också ett kul inslag.
Men det allra bästa var trots allt intervjun med Calixthe Beyalá. Hennes roman har som ni kanske vet orsakat en hetsig debatt om huruvida ordet "neger" ska användas eller inte. Hon hade ett mycket bra resonemang om att man måste återta ordet, att vara "svart" betyder ingenting, "neger" är däremot en identitet. De svarta måste enligt henne återta ordet och göra det till deras, att inte låta de vita ha kvar det som ett nedlåtande uttryck. Mycket bra. Min egen åsikt i frågan är att jag inte riktigt förstår varför alla är så upprörda över att P1 sänder romanen, och de är upprörda enbart för att ordet neger används flitigt. Jag tycker själv att om en författare medvetet väljer att använda ett ord finns det en anledning till det, och istället för att rasa mot själva ordet kan man försöka förstå varför, gå bakom ordet och kanske vidga sina vyer istället för att per automatik ringa in och klaga på själva användningen av ordet, man reflekterar ofta inte över VARFÖR, utan ser mest att det används. Hursomhelst kände jag att jag nog måste läsa Calixthe Beyalás bok.
Annars var hennes politiska utspel över lägenhetsbränderna i Paris ett mycket se- och tänkvärt inslag.
Daniel Sjölin var fantastisk som programledare. Alldeles lagom. Inte precis som man tror om honom efter att ha läst "Personliga Pronomen".

Jag kanske borde ser mer på TV? Man kan ju lära sig saker till och med. Men bara på SVT vänner, bara på SVT. Tack för att ni vågar göra något annorlunda!

Dagens playlist

Nu är det dags att möta hösten. Jag gör det såhär, ni får mer än gärna göra detsamma:

1. Bob Dylan - The times they are a-changin' (Live, bootleg series vol. 6)
   En minst sagt magnifik version
   
2. Bright Eyes - The Trees got wheeled away
   Ja, Bright Eyes får ALLTID vara med och leka
   
3. CocoRosie - Terrible Angels
   Se tidigare inlägg
   
4. Broder Daniel - Happy people never fantasize
   Henrik Berggren har aldrig rimmat så dåligt, men Broder Daniel känns, och här känns det ordentligt, riktigt jävla ordentligt.
   
5. The Smiths - The boy with the thorn in his side
   Jag får alltid för mig att det är Oscar Wilde som sjunger. Morrissey sjunger i alla fall som vår vän Oscar skulle ha gjort, det är jag övertygad om.
   
6. Popsicle - Use my name
   Skit i budskap, arrangemang och musikaliska kvalitéer. Det här är en utsökt poplåt och är så oavsett hur många poäng Andreas Mattson inte har pluggat på musikhögskolan.
   
7. Håkan H - Jag har varit i alla städer
   Ta mig till Gullbergskajen, nu!
   
8. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
   Det här kan få vem som helst att dansa med lönnlöven.
   
9. Sam Cooke - A change is gonna come
   Tänk om han hade blivit äldre...
   
10. Nikola Sarcevik - Lock-Sport-krock
    På något vis känns det här äkta, fast det inte borde det.
    
11. Blur - The Universal
    Japp, det blir många svulstiga låtar mot slutet
    
12. The Divine Comedy - There is a light that never goes out
    Bättre än originalet? Döm själv.
    
13. Popsicle - Third opinion
    En fjärde åsikt? Nej, lyssna och njut av minimalistrocken i mitten av låten istället.
    
14. Khonnor - Crapstone
    En kille som brukar sitta och röka med ryggen lutad mot en gravsten kan helt enkelt inte göra dålig musik.
    
15. Ed Harcourt - From Every sphere
    Ed betyder lite mer än alla andra just nu.

Det här är så nära man kommer just nu.

Joakim har fel...

Jag sitter här, är genomförkyld, borde plugga, men sorterar mitt iTunesbibliotek istället. Det känns liksom mer aktuellt, även om jag borde vara effektiv, jag gillar det jag pluggar just nu, men "Ain't no mountain high enough" och "You can't hurry love" lockar till och med mer än grammatik.

Nu till rubriken: Läs den länkade recensionen så förstår du. Kanske behöver jag inte CocoRosie, men som Håkan säger: "jag vill ha dig mer än jag behöver dig". Kanske kommer inte CocoRosie stanna hos mig för evigt, det är knappast troligt, men en förkyld söndag spenderas med fördel tillsammans med alldeles för många koppar te, grammatik och CocoRosie. Att skivomslaget sedan är helt galet, det hör inte till saken, för musiken är så vacker, så försiktigt trevande men ändå kaxig, konstnärlig, pretentiös, men alldeles lagom avvägd. Jag skiter faktiskt i vad Joakim skriver. Jag kanske inte behöver CocoRosie, men jag vill bara ha mer, mer, mer just idag.

Annars är det här min bästa förkylningskur:

1. CocoRosie - Terrible Angels
   Det här är lite väl vackert...
   
2. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
   Det här är kanske det bästa motown släppte
   
3. Willie Hightower - Walk a mile in my shoes
   Japp, det svänger bort slöheten
   
4. Resterande CocoRosie-låtar
   Kommentar överflödig
   
5. Locus Iste
   Världens vackraste körstycke?
   
   

Honest Jons Records

Ja herregud, vad säger man? Först slänger de ur sig Candi Staton-plattan, sedan Bettye Swann och så Willie Hightower. Det blir inte bättre än såhär. Herrejesus vilka röster och vilka låtar. Det finns inte nog med pris åt Damon Albarn för att han drog igång det här. jag kan till och med tänka mig att lyssna på Blur igen bara för Honest Jons soulsamlingar. Southern soul blir inte bättre, aldrig. Nej, jag ska inte skriva mer, ni ska köpa skivorna istället. NU!

Jomenvisst

Sverige etta i kvalgruppen. Och Zlatan är kung idag och förhoppningsvis imorgon. Vilken kille, vilket mål. Det roligaste var nog ändå radiosportens kommentatorer som inte trodde att det blev mål. Här kan ni lyssna. Klicka på "Zlatans 1-0", det kan vara årets hittills roligaste sportkommentar.

För övrigt känns det som att hösten är i antågande. Det kommer nog bli en höst i stämningspopens tecken. Mycket elektronik och oljud är det som gäller i höst. Khonnor kommer att förgifta mina öron den här hösten om inte annat. Det känns bra mycket närmre än små killar med för stora gitarrer och lite för mycket rödvin i kroppen.

Bäst idag:

1. Khonnor
2. David Gray
3. Ed Harcourt
4. Jens Lekman
5. Bright Eyes

(Zlatan förtjänar att nämnas här också)

Sämst idag:

1. Svenska fotbollslandslaget
   Måste spela mycket bättre mot Kroatien
2. Reklamradio
3. Rapportskrivning
4. Hristo Stoitjkov
5. Bert Karlsson
   Jag lovar, han är ond, ond, ond!
   

Uppdatering av läget

Jag mår bra. Jag läser Svenska C. jag har fått extrajobb på Sydkraft. Jag har en iPod. Jag ser just nu ut som en sämre version av Jesus med kort hår. Jag sjunger igen. Jag älskar fortfarande att sjunga. Jag har ingen lägenhet. Jag har en underbar tjej. Jag har underbara vänner. Jag är en nörd.

Det är VM-kval ikväll. Sverige vinner med tre-ett.

Det här är det som får mig att gå i taket just nu:

1. Khonnor - Handwriting
   Fantastiskt album. Frågan är om inte "This is our music"-avsnittet om honom var ännu bättre.
2. Jens Lekman
   Läs tidigare inlägg
3. Håkan Hellström
   Han finns alltid där när man behöver honom
4. Wilco
   Underbart band, underbart.
5. Kanye West
   Bara hans sätt att kritisera Bush gör honom till ett geni. Hans musik bekräftar det bara.
   

Jens Lekman

Jag skulle ge nästan vad som helst för att ha skrivit EN låt som Jens Lekman. Att kunna få alla de där idéerna, att få för sig att åka på turné med kör och stråkar, att gå ifrån alla konventioner för hur man skriver och instrumenterar låtar, det skulle bara vara en bonus. Och texterna, vänner, texterna. Fantastiska små vardgskonstverk med så mycket värme och allvar, men ändå med en stor portion humor. Titlar som "The opposite of Hallelujah", "A guy walks into a bar" och "Tram #7 to heaven" säger kanske lite grann, men musiken får bara inte missas. Enkel pop med inte lika enkel instrumentering, en Göteborgare som sjunger helt fantastiskt och spelar in det mesta hemma i lägenheten. Och låtarna blir bara fler och fler. Det finns för övrigt en massa gratislåtar att ladda hem här om ni vill förgylla er tisdag lite grann. För det är precis vad Jens gör. Han ger inte svar på de stora frågorna, han gör bara en grå, trist tisdag i Örebro lite vackrare.

Fem anledningar att dö för Jens Lekman:

1. Black Cab
   C-F-C-G låten igenom, men C-F-C-G har aldrig låtit såhär bra.
2. Maple Leaves
   Vackrare än höstlöven.
3. Do you remember the riots?
   Svängigt värre, helt enkelt.
4. Another sweet summer's night on Hammer Hill
   Hammarkullen, fast på engelska.
5. A Higher Power
   Med stråkar direkt från himlen och hångel i kyrkan.
   

Kent

tänkte ta och försöka lyssna lite mer på Kent, och förstå vad det är som alla tycker är så fantastiskt jävla bra med dem. Jag har nämligen aldrig förstått varför Jocke Berg ska vara någon slags Messias för en herrans massa tonårstjejer. I och för sig skriver han våldsamt snygga texter och skulle definitivt kunna släppa en diktsamling, men musiken är ingenting som har rört mig sådär som det verkar röra alla andra. Men men, ska väl sätta mig ner och försöka lyssna in mig så att jag i alla fall får en bra bild av deras produktion.

Annars är detta bäst just nu:

1. Kanye West - Touch the Sky
   Curtis har aldrig varit bättre
2. Wilco - Misunderstood
   Detta känns bra mycket närmre än Kent
3. Wannadies - Combat Honey
   En liten nostalgitripp
4. Khonnor - Daylight and Delight
   Stämningsfullt
5. Jens Lekman - Maple Leaves (Från EPn "Black Cab")
   Jodå, Jens är ett geni
   

Idag

Förmiddag:
Umgänge med Keith Jarrett, Anders Widmark, Richard Bona och några andra tråkmånsar.
Försök till att skriva ihop reflektioner till morgondagens lektion.

Eftermiddag:
Ännu mer skrivande

Senare eftermiddag:
Konsert med körerna. Alla måste lyssna!
Ännu mer skrivande?

En världsomsegling under havet

Jag har lyssnat på En världsomsegling under havet ganska länge nu. Och det är just det som slår mig när jag tänker på boken. Länge. Lite för länge. En bra bok, i sina bästa stunder rent fantastisk, men i långa loppet är den just alldeles för lång. Alldeles för lång. Berättartonen är briljant, Verne har verkligen näsa för att skriva som en slags krönikör, och pseudoreferenserna och kvasivetenskapen är roliga inslag. Som helhet var boken definitivt fantastisk, men många avsnitt kändes som rena transportsträckor. Språket känns ofta torrt och vetenskapligt, vilket passar sig bra med en professor som berättare. Dock blir det lite långrandigt efter åtta timmar...

jag skulle dock inte ha något emot en tur med Nautilus! Men helst inte i åtta månader...

VM-kval ikväll.

Troligtvis ska vi kunna tvåla dit Bulgarerna, men det är inte utan viss nervositet jag ser fram emot matchen. Man vet aldrig vad som skall hända, men kanske är det också charmen med fotbollen? Förhoppningsvis ska vi få se lite magi från mannen på bilden i alla fall.

Den klassiska musiken och jag.

Varför ska jag, tjugoett år gammal, lyssna på klassisk musik? jag är ju för fan rebell, en vänsterkid med alldeles för stor halsduk, illasittande jeans och lite för många randiga tröjor. Jag ska stå och propagera för Morrissey, Håkan Hellström och Conor Oberst. Jag borde säga till alla gubbar med dirigentpinne att de har fel och att de är så jävla lurade. Men inte. Istället älskar jag varje sekund av Mozarts requiem, Brandenburgkonserterna och Våroffer. Konstmusiken kan dra åt helvete, den är bara pretentiös och gjord för att de lite finare och lite bättre människorna ska ha en plats där de kan träffas utan inblandning från pöbeln. Men det är ju så vackert...

Kanske är det dags för ett regimskifte inom konstmusiken, precis som det skulle behövas inom rocken. yngre orkestrar, yngre dirigenter som skiter i konventioner och allt vad tradition heter. Vi behöver ett brott, en revolution, något som kastar om världen. Öppna konserthusen, spela ungdomlig musik, få ungdomar att leta sig fram till Bach och Rachmaninoff. Men först och främst behöver konstmusiken gå igenom en fet jävla reparation, vi behöver plocka ned hela musikvärlden i molekyler och sätta ihop den igen på en ny grund, ta bort alla konventioner och sätta upp nya, precis som modernisterna gjorde en gång. Bach är inte gubbarnas musik, det är din musik, det är min musik, det är vår musik. Mozart tillhör inte adeln, Stravinskij är inte något överklassprivilegium. Vi måste också sluta sätta klassisk musik på piedestal, vi måste låta den vara enbart bra musik, man behöver inte förstå och analysera allt, man kan lyssna på Beethoven precis som man lyssnar på Kanye West, det är helt enkelt bara fruktansvärt bra, man behöver inte analysera för att få fram det vackra. Men, precis som med Kanye eller Morrissey eller Springsteen tål musiken analys, man kan även analysera för att få fram skönheten. Men vi måste få bort kravet på detta inom den klassiska musiken. Ett stycke ska få vara vackert bara för att det är just vackert, inte för att man kan analysera fram det vackra.

Sammanfattningsvis kan sägas att precis som med språket så dör musiken om den inte får utvecklas, och utvecklas gör den med folket. Och jag tycker mig se att konstmusiken är på väg att dö. Jag sjunger själv i kör och på våra konserter är medelåldern hög och det är samma människor på alla konserter. Spräng barriärerna, dra dit gymnasieklasser, och säg inte åt dem att lyssna på "den dansanta siciliennen med vackert utmejslad cantus firmus i tenoren", utan säg åt dem att lyssna på fantastisk musik. För är det inte det konstmusiken är?