The Killers kommer rädda ditt liv

The Killers
Mr. Brightside
(The Thin White Duke remix)
Island records
låt






Jo, det är faktiskt helt sant. De har hur som helst gjort en låt som kommer att ta dig igenom höstens alla depressioner, regnväder och teverepriser. Sedan har The Thin White Duke fixat allt så bra att du till och med känner dig lite bättre till mods efteråt, när den sista Simpsonreprisen slutar, regnet fortsätter och du faktiskt inte är så ledsen längre. Du kommer helt enkelt att glatt hälsa på Mr. Brightside och be honom ge TTWD en stor kram.

(Här skulle jag kunna börja tjata om hur fruktansvärt coolt det vore att sampla Beethoven i den här låten, men det är faktiskt helt oväsentligt. Låten är liksom helt underbar ändå, trots att melodin i mellanspelet med lätthet skulle kunna bytas ut mot temat från nionde symfonin.)

Nu kommer indieteoretiserandet: En låt handlar inte så mycket om vem du är som vem du vill vara. Man lyssnar inte på Le Sport eftersom man står där på dansgolvet och dansar med den där söta tjejen som man bara kunde drömma om förut, man gör det för att man vill vara där. Rockjournalisterna höjde inte the Strokes till skyarna för att de (journalisterna) kände igen sig i the Strokes, de höjde the Strokes till skyarna eftersom de ville vara som dem. Robyn kanske inte är så kaxig som hon utger sig för att vara på nya skivan, men känslan av att man skulle kunna vara sådär häftig och ge alla skivbolagsgubbar en rejäl snyting gör att skivan blir precis lika bra varje gång. All musik handlar någonstans om detta, en önskan om att vara någon annan någon annan stans.
Nu frågar ni er säkert vad detta har med The Killers att göra? Jo, det här bandet har (ur en medelsvensk synvinkel) rätt taskig attityd, eller så vet de bara att de är bäst, de är ju från Las Vegas, liksom. Det är skit samma, för jag älskar det, just på grund av det jag skrev tidigare. Som svensk är det jävligt tabubelagt med attityd, så då får vi helt enkelt inta vår dos någon annan stans. Jag äter The Killers till frukost, lunch och middag för att få min dagliga dos attityd. Hur du komponerar din tallrik bryr jag mig egentligen inte om, men The Killers är ett hett tips, om inte annat som en god och fet sås som kompletterar din måltid. Kanske blir det deras attityd som räddar ditt liv i höst? Skyll bara inte på mig om allt går åt helvete för att du missade den här låten.

Ja just det, låten var det! Mr. Brightside är hur som helst helt fantastisk, och i händerna på TTWD blir den faktiskt ännu bättre. Det är lite som omslaget på Pink Floyds ”Wish you were here”, ett handslag mellan en kille i kostym och en annan som brinner. Där Mr. Brightside brinner upp håller The Thin White Duke tillbaka känslorna lite grann, håller uppe en långsam glöd. Lite som terapi för Mr. Brightside talar de igenom problemen och fixar allt till det bästa, så att Mr. Brightside kan gå ut i höstregnet med ett leende och faktiskt längta hem till den femtielfte reprisen av ”Who shot mr. Burns”.

Nämenvafan Petter, det är låten du ska skriva om!

Syntstråk har aldrig varit såhär vackert, ploppiga små ljudmattor har aldrig känts så äkta, och minimalism har aldrig känts så bra. Jag vet, egentligen borde jag tänka som Joakim och säga något i stil med att ”alla slänger upp näven i luften och skriker ’funky!’”, en precis lika bra beskrivning av låten (det är inte mycket funk över låten, men ändå). Det funkar tyvärr inte, jag är inte Joakim. Jag tänker inte ens göra ett försök.
Att göra elektronisk musik som känns är något de flesta inte klarar av, det mesta drunknar i ljudmattor och kärnan, låten, som är det vi alla vill höra, försvinner i ett hav av pretentioner. Som tur är har vi TTWD. Han finns där och städar, dammar av musiken och skakar av ljudmattorna. Sedan drar han på sig blåbyxorna och skalar av högtalarkabeln tills bara koppartråden är kvar, sticker den rakt in i blodomloppet och gör en förbannat snygg skarvning (förlåt den dåliga liknelsen, men pappa är elektriker och jag jobbar på elverket här i Örebro). Där andra hade gett dig en elchock gör TTWD så att strömmen flyter ut i blodet och värmer upp dig, och hösten känns inte längre lika eländig. Och kanske kan också du uppskatta ”Who shot Mr. Burns” en gång till.