Läste en så fantastiskt bra postning på Marias blogg, så jag kände att jag hakar på tåget och försöker göra någonting av ämnet jag också.
Var kommer jag egentligen ifrån? Varifrån har jag fått all min lust till kultur i alla dess former? Det är ett stort ämne, och jag kommer aldrig kunna ge en heltäckande bild av mig som en "kulturmänniska", men någonstans kan man alltid börja.
Det finns, som Maria skriver, ett antal bilder som stannar kvar. Jag växte inte upp på landet, inte i miljonprogrammet, inte på ett slott. Jag växte upp i ett ursvenskt villaområde där medelklassen härskar ståtligt. Den ligger ungefär en kvart söder om stan om du cyklar, det finns ett rätt stort ICA, en pizzeria, en högstadieskola, två låg- och mellanstadieskolor, ett antal radhus och ännu fler villor där det bor en hel massa medelsvenssons, en hel del övre medelsvenssons och en hel samling direktörer, styrelseledamöter och andra högt uppsatta. Jag bodde med mina föräldrar i det kanske lägst ansedda området i området, i ett radhus från -68. Vår ena granne var en invandrad italienare som var musiklärare och en fantastisk pianist som tyckte att jag skulle spela fotboll, inte bara sjunga hela tiden. Man skulle ha roligt också. Behöver jag säga att jag var en usel fotbollsspelare?
Annars så spenderade jag mycket tid på sjön. Jag minns så väl de spegelblanka sjöarna och min enorma fascination över seglingen, att man utan att använda en motor kan ta sig fram över vattnet. Men det som fascinerade mest var nog hur det fungerade, att man i teorin kunde ta sig fram utan motor (oftast åkte vi med motor, det blåste inte så mycket), det är kanske mina största naturvetenskapliga funderingar någonsin.
Seglingen förde med sig en hel del Evert Taube, det var liksom det man spelade och lyssnade på därute. Alltid var det någon som hade ett dragspel eller en gitarr, och alla kunde ju sjunga låtarna om Rönnerdahl, så även jag. Vi satt kring eldar, på verandor, i båtar och överallt annars där man kunde umgås och sjöng Evert Taube och Cornelis. Inte för att vi var bra, utan för att vi kunde, för att sången förenade. Lite som när 200 personer står på en klubb och skriker "We are your friends". Det handlar inte så mycket om att vara bäst som att visa att vi hör ihop, att vi har samma referensramar. Ibland saknar jag det där, när jag villar bort mig i någon slags finkulturell svada om att kvalitet faktiskt går före kvantitet, att man bör lämna litteraturen och musiken åt de som kan den. Visst alla kan lyssna, men varför ska man sjunga med om man inte kan sjunga? Lämna det till de som är lämpade, precis som att jag inte ska laga din bil om den är trasig ska inte du sjunga tenorstämman i Johannespassinen, det gör jag bättre. Samtidigt som jag står för detta synsätt (till viss del) så längtar jag ibland till det enkla, det där som infinner sig när alla är med, när glädjen går före kunskapen. Kanske är det därför jag så gärna går på popklubb? Ibland vill jag inte älska Bach för hans underbara kontrapunktik och utsökt elaborerade melodier, utan älska Cornelis för att han har skrivit fina låtar. Jag vill ge upp Martinsons fantastiska bildspråk för Gillious spännande böcker, och poesin får ge vika för limerickar och små presentböcker med kloka ord. Jag vill så gärna vara en del av det där, känna en större samhörighet med tidigare generationer Boman, gå tillbaka till ursprunget, arbetarklassen (som jag så ofta talar om, men aldrig varit en del av) och den enkla samvaron där man inte behöver dricka fina viner och dyr whiskey och diskutera genreteori utan det räcker att dricka boxvin och prata om Camilla Läckbergs senaste, jättespännande bok. Samtidigt så är det ju den världen jag har gjort allt för att ta mig ifrån...
Var kommer jag egentligen ifrån? Varifrån har jag fått all min lust till kultur i alla dess former? Det är ett stort ämne, och jag kommer aldrig kunna ge en heltäckande bild av mig som en "kulturmänniska", men någonstans kan man alltid börja.
Det finns, som Maria skriver, ett antal bilder som stannar kvar. Jag växte inte upp på landet, inte i miljonprogrammet, inte på ett slott. Jag växte upp i ett ursvenskt villaområde där medelklassen härskar ståtligt. Den ligger ungefär en kvart söder om stan om du cyklar, det finns ett rätt stort ICA, en pizzeria, en högstadieskola, två låg- och mellanstadieskolor, ett antal radhus och ännu fler villor där det bor en hel massa medelsvenssons, en hel del övre medelsvenssons och en hel samling direktörer, styrelseledamöter och andra högt uppsatta. Jag bodde med mina föräldrar i det kanske lägst ansedda området i området, i ett radhus från -68. Vår ena granne var en invandrad italienare som var musiklärare och en fantastisk pianist som tyckte att jag skulle spela fotboll, inte bara sjunga hela tiden. Man skulle ha roligt också. Behöver jag säga att jag var en usel fotbollsspelare?
Annars så spenderade jag mycket tid på sjön. Jag minns så väl de spegelblanka sjöarna och min enorma fascination över seglingen, att man utan att använda en motor kan ta sig fram över vattnet. Men det som fascinerade mest var nog hur det fungerade, att man i teorin kunde ta sig fram utan motor (oftast åkte vi med motor, det blåste inte så mycket), det är kanske mina största naturvetenskapliga funderingar någonsin.
Seglingen förde med sig en hel del Evert Taube, det var liksom det man spelade och lyssnade på därute. Alltid var det någon som hade ett dragspel eller en gitarr, och alla kunde ju sjunga låtarna om Rönnerdahl, så även jag. Vi satt kring eldar, på verandor, i båtar och överallt annars där man kunde umgås och sjöng Evert Taube och Cornelis. Inte för att vi var bra, utan för att vi kunde, för att sången förenade. Lite som när 200 personer står på en klubb och skriker "We are your friends". Det handlar inte så mycket om att vara bäst som att visa att vi hör ihop, att vi har samma referensramar. Ibland saknar jag det där, när jag villar bort mig i någon slags finkulturell svada om att kvalitet faktiskt går före kvantitet, att man bör lämna litteraturen och musiken åt de som kan den. Visst alla kan lyssna, men varför ska man sjunga med om man inte kan sjunga? Lämna det till de som är lämpade, precis som att jag inte ska laga din bil om den är trasig ska inte du sjunga tenorstämman i Johannespassinen, det gör jag bättre. Samtidigt som jag står för detta synsätt (till viss del) så längtar jag ibland till det enkla, det där som infinner sig när alla är med, när glädjen går före kunskapen. Kanske är det därför jag så gärna går på popklubb? Ibland vill jag inte älska Bach för hans underbara kontrapunktik och utsökt elaborerade melodier, utan älska Cornelis för att han har skrivit fina låtar. Jag vill ge upp Martinsons fantastiska bildspråk för Gillious spännande böcker, och poesin får ge vika för limerickar och små presentböcker med kloka ord. Jag vill så gärna vara en del av det där, känna en större samhörighet med tidigare generationer Boman, gå tillbaka till ursprunget, arbetarklassen (som jag så ofta talar om, men aldrig varit en del av) och den enkla samvaron där man inte behöver dricka fina viner och dyr whiskey och diskutera genreteori utan det räcker att dricka boxvin och prata om Camilla Läckbergs senaste, jättespännande bok. Samtidigt så är det ju den världen jag har gjort allt för att ta mig ifrån...