Hej

Jag flyttar. Numera finns jag på popochskit.blogspirit.com

Be there!

Sammanfattning

Ska väl börja med att såga United, för de förtjänar inte bättre. En så total genomklappning som gårdagen bjöd på är inte acceptabelt för världens bästa fotbollslag. Jag är snart beredd på att hålla med folk som säger att Chelsea redan vunnit ligan...

Annars måste jag skriva klart mitt PM nu så att jag kan lämna in det imorgon. Ska börja läsa litterär stilistik på tisdag, ska bli mycket intressant. Men först uppsatsen. Ska hitta material också, men jag är nog relativt säker på vad som skall analyseras. Fotbollsbloggars genre blir det nog. En jämförelse mellan dagbok och nyhetsartikel och bloggen som ett mellanting, kan det bli något måntro?

Jag vill hitta ny musik. NU! Kanske någon bra jazz. Får helt enkelt fråga Mats, han är ju lite bra på sånt. Jag har annars börja skriva ett jättepretentiöst Credo. Har gjort klart Crucifixus-satsen och börjat på "Et resurrexit". Oj va pretto det blir. Det gäller bara att hitta någon som vill sjunga det också...

Ännu ett värdelöst inlägg är till ända.

Ta hand om er

/Petter

Halleluja!

Jag ska på Robyn på konserthuset! Hur kunde Anna veta att det var den ultimata födelsedagspresenten? Dessutom har jag numera två nya säsonger Simpsons att kolla på.

Annars kan jag tjata ännu mer om The Killers, men det behövs nog inte.

Annars ser dagens låtar ut som följer:

1. Robyn - Eclipse
   Ojojoj
2. Duruflé - Ubi Caritas
   Tiden står still
3. Mendelsohn - Hear my Prayer
   Men bara om Linnéa är solist
4. Otto Olssons rekviem
   Jag skulle kunna dö lycklig idag om jag själv hade skrivit "Lux aeterna luceat eis domine"-delen i sista satsen. Eller någon av alla delarna i första satsen. Kom på konsert den femte! Vi är rätt bra tror jag.
5. Mozarts c-mollmässa

Ni tror säkert att jag är en romantiker, men så är definitivt inte fallet. Imorgon blir det tung barock igen, var så säkra!

Idag

Jag fyller år idag, det är nog på sin plats med en liten sång.

Jag skulle vilja komponera lite, men idéerna har sinat tror jag. Allt jag tänker på blir så fruktansvärt pretto, och då slänger jag bort idéerna, vilket kanske inte är bra alla gånger eftersom vissa grejer är ganska bra till och med...

Annars bör ni veta att Chelsea är ute ur ligacupen (på straffar mot Charlton), och United drog ifrån Barnet (som fick målvakten utvisad efter två minuter) med fyra-ett. Rossi gjorde visst ett snyggt mål också.

Musik

Jag har fått tag på en underbar inspelning av Duruflés samlade körverk. Sjunger gör St. Jacobs kammarkör. "Ubi Caritas" är verkligen så vacker att tiden står still. Annars finns Missa Cum Jubilo med på skivan också, det är rätt kul att höra den, eftersom vi gjorde den för några år sedan i Nikolai. Ett mycket vackert och mycket underligt stycke musik. Annars borde jag plugga mer än jag gör just nu. Jaja, jag kommer säkert igång imorgon. Tänkte jobba förmiddag och sedan åka till bilioteket, skulle ha gjort det idag, men det regnar så förbannat. Sitter här och lyssnar på Mozarts C-mollmässa istället, det är bra mycket trevligare än att cykla faktiskt.

Jag är lite nyfiken på musiken Mats tänkte komponera. Det skulle vara kul att höra, och allra roligast att sjunga.

Madonnas nya!

Ni måste kolla upp den, lova mig det!

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla det här, men tiderna förändras som tur är. Det här är disco at it's finest, och Abba-samplingen känns klockren.

Låten heter för övrigt Hung up, det finns en ganska trevlig remix också om ni vill ha.

Tio helt enkelt sjukt bra låtar

Sitter på universitetet och försöker plugga, snön smälter utanför och jag kommer ingenvart. Här kommer i alla fall de tio hetaste låtarna i mitt universum just nu:

1. The Killers Mr. Brightside (the thin white duke remix)
   Kommentar överflödig, den här låten räddar ditt liv.
2. Le Sport - Eurosport music baby
   Varför var jag inte på Klubb smart i lördags?
3. Jens Lekman - The opposite of Hallelujah
   Halleluleluja!
4. Popmihajlov - Kiss me now
   Fick för mig att lyssna på det här igen, och herremingud vilken låt!
5. Bettye Swann - A change is gonna come
   soul är alltid aktuellt.
6. Khonnor - Crapstone
   Ångestladdat och vackert
7. Björk - Joga
   Värmer i höstmörkret
8. Ed Harcourt - From every sphere
   Pretentiöst? javisst! Underbart? Javisst!
9. Håkan Hellström - Brännö Serenad
   När Moneybrother sjöngs den i tv i lördags förstod jag varför den här låten är så fruktansvärt bra.
10. The Polyphonic Spree - Two thousand places
    Polyphonic spree är världens näst bästa sekt efter OPQ

En liten summering av helgen

• Manchester United 1-1 Tottenham Hotspurs
  Ett ganska rättvist resultat tyvärr. Rooney var återigen helt jävla makalöst bra, och Alan Smith skötte sig fint på mittfältet. Som tur var släppte vi inte in ett skitmål den här gången, Jenas frispark var så välplacerad att man påmindes om en viss Beckham och hans magiska högerfot.
  
  Som tur var tappade Chelsea poäng! Mot Everton! Det trodde jag aldrig, även om jag alltid gillat Moyes.
  
• Bachkonsert
  Vi sjöng nog ganska fint, och Ulf spelade bra. Musiken var bra och inte så långtråkig som det har varit tidigare konserter.
  
• Ska börja skriva mitt uppsats-pm nu!
  Bloggen som genre, vad sägs om det? Jag har tänkt att arbeta fram en modell för att analysera bloggtext, vad som krävs för att texten ska bli "bloggifierad" och vad man egentligen skriver i en blogg.
  

Spurs imorgon!

Knivig match, helt klart. Många skador, men vi borde klara det här. Startelvan ser troligtvis ut som följer:

Van der sar

-

Bardsley, Ferdinand, Silvestre, o'Shea

-

Ronaldo, Smith, Scholes, Park

-

van Nistelrooy, Rooney

Bardsley har varit väldigt bra de matcher han har fått spela så han är given. Alan Smith tycker jag är årets överraskning då han har varit otroligt bra i rollen som defensiv mittfältare. Man skulle kunna byta ut Scholes mot Fletcher, men mot Spurs tror jag att Scholes är det givna valet då han dels har mer erfarenhet och dels är mycket starkare i kroppen är Fletcher. Några frågor i anfallet? Nej, jag trodde väl inte det!

En tanke slog mig här om dagen när jag och min kompis Anders diskuterade fotboll och laguppställningar. I förra årets FA-cupfinal spelade United någon slags 4-2-3-1 som såg ut enligt följande:

Carroll

-

Neville, Silvestre, Ferdinand, Heinze (eller var det o'Shea?)

-

Keane, Fletcher

-

Rooney, Scholes, Ronaldo

-

van Nistelrooy

Okej, hela laget presterade max i den här matchen, men Rooney och Ronaldo var helt enkelt tre nivåer över alla andra, Ronaldo dominerade vänsterkanten fullständigt och Rooney på någon slags högermittfältsplats var livsfarlig när han dök in mitt i planen och anföll. Kanske vore det något för Sir Alex att testa, Rooney på högermittfältet, Ronaldo på vänster och Park som släpande forward? Att Park kan springa sönder försvar vet vi, och jag tror att han skulle göra sig väldigt bra på centrala mittfältet i en mycket offensiv roll. Jag hatar egentligen mittfältsdiamanter, men en som bestod av Smith på defensiv, Rooney på högern, Ronaldo på vänster och Park på offenisiven vore rätt trevlig. I anfallet? van Nistelrooy och Rossi. När Saha blir skadefri får han bevisa vad han kan, men just nu är Rossi mitt grundtips.

Annars kan man alltid diskutera Ronaldo just nu. Är anklagelserna sanna, då försvinner all min beundran för honom. Han är en av de mest underhållande fotbollsspelarna idag, men skulle han fällas, då finns han inte längre på min topplista.

Monotoni

Kolla in monotoni, det är ett krav. Det blir inte hetare just nu! Billy Rimgard for President!

Annars funderar jag på att gå på Shaktars släppfest imorgon, jag menar, Le Sport är ju helt fantastiska och Jens spelar skivor. Jens spelar skivor! Man skulle kunna säga att Jens spelar den bästa musiken. Det har han alltid gjort, och kommer troligtvis alltid att göra, om han inte blir statsminister som jag och Gerda förutspådde att han skulle bli när vi gick på gymnasiet.

Vad vore min musiksmak utan den här mannen?

Troligtvis kvar någonstans i Metallicaträsket.

The Killers kommer rädda ditt liv

The Killers
Mr. Brightside
(The Thin White Duke remix)
Island records
låt






Jo, det är faktiskt helt sant. De har hur som helst gjort en låt som kommer att ta dig igenom höstens alla depressioner, regnväder och teverepriser. Sedan har The Thin White Duke fixat allt så bra att du till och med känner dig lite bättre till mods efteråt, när den sista Simpsonreprisen slutar, regnet fortsätter och du faktiskt inte är så ledsen längre. Du kommer helt enkelt att glatt hälsa på Mr. Brightside och be honom ge TTWD en stor kram.

(Här skulle jag kunna börja tjata om hur fruktansvärt coolt det vore att sampla Beethoven i den här låten, men det är faktiskt helt oväsentligt. Låten är liksom helt underbar ändå, trots att melodin i mellanspelet med lätthet skulle kunna bytas ut mot temat från nionde symfonin.)

Nu kommer indieteoretiserandet: En låt handlar inte så mycket om vem du är som vem du vill vara. Man lyssnar inte på Le Sport eftersom man står där på dansgolvet och dansar med den där söta tjejen som man bara kunde drömma om förut, man gör det för att man vill vara där. Rockjournalisterna höjde inte the Strokes till skyarna för att de (journalisterna) kände igen sig i the Strokes, de höjde the Strokes till skyarna eftersom de ville vara som dem. Robyn kanske inte är så kaxig som hon utger sig för att vara på nya skivan, men känslan av att man skulle kunna vara sådär häftig och ge alla skivbolagsgubbar en rejäl snyting gör att skivan blir precis lika bra varje gång. All musik handlar någonstans om detta, en önskan om att vara någon annan någon annan stans.
Nu frågar ni er säkert vad detta har med The Killers att göra? Jo, det här bandet har (ur en medelsvensk synvinkel) rätt taskig attityd, eller så vet de bara att de är bäst, de är ju från Las Vegas, liksom. Det är skit samma, för jag älskar det, just på grund av det jag skrev tidigare. Som svensk är det jävligt tabubelagt med attityd, så då får vi helt enkelt inta vår dos någon annan stans. Jag äter The Killers till frukost, lunch och middag för att få min dagliga dos attityd. Hur du komponerar din tallrik bryr jag mig egentligen inte om, men The Killers är ett hett tips, om inte annat som en god och fet sås som kompletterar din måltid. Kanske blir det deras attityd som räddar ditt liv i höst? Skyll bara inte på mig om allt går åt helvete för att du missade den här låten.

Ja just det, låten var det! Mr. Brightside är hur som helst helt fantastisk, och i händerna på TTWD blir den faktiskt ännu bättre. Det är lite som omslaget på Pink Floyds ”Wish you were here”, ett handslag mellan en kille i kostym och en annan som brinner. Där Mr. Brightside brinner upp håller The Thin White Duke tillbaka känslorna lite grann, håller uppe en långsam glöd. Lite som terapi för Mr. Brightside talar de igenom problemen och fixar allt till det bästa, så att Mr. Brightside kan gå ut i höstregnet med ett leende och faktiskt längta hem till den femtielfte reprisen av ”Who shot mr. Burns”.

Nämenvafan Petter, det är låten du ska skriva om!

Syntstråk har aldrig varit såhär vackert, ploppiga små ljudmattor har aldrig känts så äkta, och minimalism har aldrig känts så bra. Jag vet, egentligen borde jag tänka som Joakim och säga något i stil med att ”alla slänger upp näven i luften och skriker ’funky!’”, en precis lika bra beskrivning av låten (det är inte mycket funk över låten, men ändå). Det funkar tyvärr inte, jag är inte Joakim. Jag tänker inte ens göra ett försök.
Att göra elektronisk musik som känns är något de flesta inte klarar av, det mesta drunknar i ljudmattor och kärnan, låten, som är det vi alla vill höra, försvinner i ett hav av pretentioner. Som tur är har vi TTWD. Han finns där och städar, dammar av musiken och skakar av ljudmattorna. Sedan drar han på sig blåbyxorna och skalar av högtalarkabeln tills bara koppartråden är kvar, sticker den rakt in i blodomloppet och gör en förbannat snygg skarvning (förlåt den dåliga liknelsen, men pappa är elektriker och jag jobbar på elverket här i Örebro). Där andra hade gett dig en elchock gör TTWD så att strömmen flyter ut i blodet och värmer upp dig, och hösten känns inte längre lika eländig. Och kanske kan också du uppskatta ”Who shot Mr. Burns” en gång till.

Herrejävlar!

Min laptop har kommit, det var till och med roligare än jag trodde! Jag kan dessutom surfa trådlöst, inte för att jag fattar hur det funkar, eftersom vi inte har någon typ av trådlös anslutning hemma. Vi får se hur det går, kanske är det grannen som betalar?

P3 Pop

Det är bra att det finns ett radioprogram som P3 pop för oss som förgäves försöker hänga med i svängen men inte orkar kolla alla nya grejer själva. Igår fick jag till exempel höra Comet Gains senaste (den var skitbra, även om jag inte gillat CG tidigare), en Mr. Suitcase-grej och en kul intervju med Broadcast. Hanna Fahl for President!

Dessutom måste jag säga att Killers' Mr Brightside, remixad av Jacques Lu Cont är en sjukt bra låt!

Summering av helgen

Helgen förflöt med arbete på konferensen "svenskans beskrivning" på Örebro Universitet. En ganska trevlig helg med en del arbete men också mycket trevligheter. Jag har fått se "kändisar" i språksammanhang, vi snackar Olle Josephsson (ordförande i Svenska Språknämnden), Lars-Gunnar Andersson (Känd från "språket" i P1), Per Linell (tung Linköpingsprofessor) med flera. Hur som helst var konferensen mycket trevlig och middagen på kvällen var utsökt! Jag lyckades gå på tre föredrag, ett om psalmtexter (hölls av Catharina Höög), ett om förortssvenska i litteraturkritiken (hölls av Roger Källström) och ett om benämningen på små flickors könsorgan (hölls av Karin Milles).

Alla tre var mycket intressanta, men psalmföredraget var det som jag gillade bäst. Föreläsarens tes var den att när en dikt "psalmifieras" går den igenom ett slags program som tar bort mycket av den personliga rösten hos författaren. Inte sällan byts subjekten från singular till plural och ofta tar man bort bildspråk som kan anses svårt och främmande. Som ett exempel tog hon upp Lina Sandells "Bred dina vida vingar", ett mycket bra exempel på hur man förändrar texter i flera steg, först från originaltexten till EFS-psalmboken och sedan från EFS-psalmboken till den "officiella psalmboken". Som ett exempel kan nämnas textraden "Bliv du mitt allt i alla" (referens till första korintierbrevet) som ändras till "bliv du min ro, min starkhet" (en mer allmän bild). Även slutraden i första versen "få leva blott av nåd" (en typisk EFS-referens) ändras till "få leva i din nåd" för att passa statskyrkan och dess syn på tro. Varför man gör detta är svårt att förstå, men det har troligtvis att göra med kyrkans huvuduppgift och kollektivistiska tanke, och psalmbokens (och psalmsångens) överordnade syfte att föra samman människor i tro. Hon hade också en intressant tanke om texterna i psalmboken, då hon inte såg dem som avskilda texter, utan psalmboken är snarare en enda text, eftersom allt som kommer in i den görs om för att smärtfritt kunna fogas in i den redan existerande textmassan.

Det var hur som helst mycket trevligt att se sina lärare och de andra språkvetarna på ett mer avslappnat sätt än på föreläsningar och genom tunga vetenskapliga texter. Anna-Malin Karlsson var där, men jag vågade inte riktigt konfrontera henne och ifrågasätta hennes avhandling. Den är inte genomrutten, absolut inte, men det finns mycket man kan förbättra.

Nu ska jag börja skriva min uppsats. Temat är bloggar, så akta er!

Sunderland 1-3 Manchester United

Ännu en seger för mitt kära United. Tyvärr gav Chelsea Bolton ett rejält kokt stryk, trots att Bolton var i ledning i halvtid. Men Arsenal förlorade mot West Brom, så två bra resultat får man väl vara nöjd med?

Har inte sett matchen, läste dock att United var relativt dåliga under första halvlek, men det viktiga är att vinna, och United hade turen med sig idag, vilket jag är tacksam för. Och så kan man ju fråga sig om Wayne Rooney verkligen måste vara så fruktansvärt bra precis hela tiden? Så länge som han inte tappar humöret är han den absolut bästa fotbollspelaren i Premier League just nu. Killen är nitton år och dominerar i Manchester United, vilket inte är så dåligt. Förhoppningsvis kan vi få behålla honom i United länge till, han verkar ju trivas, så varför inte?

Jaså, det gick fort.

Jaha, då har man beställt en bärbar dator. Hoppas att det blir ett bra köp. Jag tror nog det.

Musikjournalen P3

Musikjournalen P3

Det är i alla fall rätt lag han köper in sig i. Finns inget mer "bling" än Arsenal. Mycket mode, lite fotboll just nu. Och Henry är ju på väg bort, så då lär det bli ännu mindre av den varan.

Summering av popsensommaren

Kanske är det lite tidigt att summera, men här kommer listan på den senaste tidens största pophändelser:

1. Shaktar.nu
   En riktigt bra popsida. Äntligen! "Blubbdelen" är skojig också. Releaseparty tjugoandra. Vi
   ses förhoppningsvis där!
   
2. Sibiria
   Kanske är jag lite sen, men "Ljusdal" är en fantastisk låt
3. Robyn
   Årets pophändelse?
4. Min återupptäckt av Popsicle
   De känns jävligt -95, men -95 var ett bra år för popmusik.
5. Le Sport
   Det är eurodisco. Japp. Men det är också helt, helt, helt underbart.
6. Kanye West
   Hiphop blir inte bättre

Grejer jag borde kolla upp

1. Tiga
2. Siik
3. TIAC

Saker jag tänker hålla mig ifrån:

1. Franz Ferdinand
2. Cat5
3. Tomas Andersson Wij
4. knark

Aftonbladet: ZLATAN UT – JONSON IN

Aftonbladet: ZLATAN UT – JONSON IN

Jaha. Jag hade hellre sett Allbäck, men det funkar säkert med Jonson också. Han springer ju som en tokig, och kanske är det vad vi behöver just idag? Men som sagt, det är Aftonbladet som "avslöjar", så man vet aldrig. Annars verkar det bli Alex på vänsterkanten, Ljungberg på högern och Svensson i offensiv roll. MYCKET spring med andra ord, och det är nog precis vad vi behöver. Chippen är inte lika direkt som Alex, och att Ljungberg kan sprigna, det vet vi redan. Att Svensson storspelar i Elfsborg just nu gör inte saken sämre. Jag vill tro på seger!

Van Nistelrooy har sparkat på en liggande lagkamrat. "Jag har lite problem med självbehärskningen" sade han visst. Jo tack, vi vet. Men jag skulle inte lämna honom ute ur startelvan vad som än händer, med tanke på formen just nu...

VM-kval imorgon

Skadeläget ser inte så bra ut. Förhoppningsvis kan Zlatan spela, och Ljungberg hoppas vi ännu mer på. Men jag tror någonstans på en seger. Landslaget rycker upp sig ordentligt och gör en klassisk svensk arbetsinsats. 2-1 till Sverige. Henke och Anders Svensson gör målen.

Den här startelvan är min bästa:

Isaksson
-
Östlund, Mellberg, Lucic, Edman
-
Linderoth
-
Ljungberg, Svensson, Alexandersson
-
Zlatan, Larsson

Om Zlatan inte spelar kliver Allbäck in, istället för Ljungberg? tala inte om det. Det finns tyvärr ingen naturlig ersättare. Mellberg är tyvärr också oersättlig. Vi får hoppas in i det sista.

Annars tänkte jag säga att England tar sig till VM. De vinner på Old Trafford imorgon och på onsdag. England och framförallt Beckham älskar OT. En frispark rakt i krysset vore trevligt. 3-0 till England efter en kämpainsats av Gerrard, Lampard och beckham.

Annars är Sibiria förbannat bra. "Ljusdal" är en liten poptavla!

Få saker är större...

United's flag is deepest red,
It shrouded all our Munich dead,
Before their limbs grew stiff and cold,
Their heart's blood dyed it's ev'ry fold.

Then raise United's banner high,
Beneath it's shade we'll live and die,
So keep the faith and never fear,
We'll keep the Red Flag flying here.

We'll never die, we'll never die,
We'll never die, we'll never die,
We'll keep the Red flag flying high,
'Cos Man United will never die

Min berömda frisyr!

Hittade en, om inte bra, i alla fall bättre bild på min frilla. Dock skulle jag gärna vilja veta om någon har en bild som verkligen fångade denna skapelse. Det vore kul att få se hur man egentligen såg ut på den tiden! Min hockeyfrilla var i en klass för sig, definitivt!

OPQ

Just nu låter OPQ fantastiskt bra. Var ska detta sluta? Vi sjunger dessutom ett mycket bra program för tillfället. "Ubi Caritas" av Duruflé kan vara det vackraste jag hört. Att vi dessutom blir inbjudna till Slottskyrkan och Storkyrkan i Stockholm bevisar att kören har utvecklats helt otroligt den senaste tiden. När jag började sjöng vi mest enkla gospeldängor och en och annan sommarpsalm, nu är det Bachkoraler, Mendelsohn och Duruflé på löpande band, vilket jag aldrig trodde för bara några år sen. Men det är väl bara att tacka och bocka för att det har sökt sig bra folk till kören och att Ulf verkligen vill göra något med oss. Får se vart resan går i sommar, förhoppningsvis Irland, men ingenting är säkert.

Jag skulle gärna sjunga något av Arvo Pärt med OPQ. Kanske "I am the true vine"? Den är i alla fall sjukligt vacker. Det skulle dessutom gå ganska bra ihop med Duruflé-grejerna.

För övrigt, något helt oväsentligt: En stilstudie av mina frisyrer på de senaste opq-resorna:

Jag längst till höger, med lång och konstig frisyr med sanslöst lång hockeyfrilla. Längderna var lite olika och luggen toksned. Min konstigaste frilla någonsin, men jag gillade den, tyvärr gör bilden inte riktigt rättvisa åt frisyren, men jag hittade ingen bättre.
(Det här är för övrigt vårt pojkband.
Vi hade en konsert och tog över Tyskland)

Jag och Helena Björk tar en öl på en uteservering i Paderborn. Tyskarna kan göra öl i alla fall. Håret är lite kortare, men fortfarande lite långt och ungdomligt, dessutom lite småpoppigt. Jag lät för övrigt denna frisyr växa lång som satan, men nu är den avklippt och jag saknar det där med långt hår ibland.

dagens: kort och lätthanterligt, med lite crazy slingor och en allvarligt trendig tuppkam, men inte så värst crazy.
Kort sagt, jag går mot att bli tråkigare och tråkigare. Det enda som består är skägget.

Det här kan vara mitt mest värdelösa inlägg någonsin, men har man idétorka så har man.

Fulham 2-3 Manchester United

Det finns folk som säger att engelsk fotboll är tråkig. De borde ha sett den här matchen. Görs det fem mål är fotbollen garanterat inte tråkig. Vi vann till slut, men det var långt ifrån säkert. Sir Alex måste göra något åt försvaret, det går inte att släppa igenom frisparkar vareviga dag...

Hur som helst, tre poäng var målet, och det uppnådde vi! Hoppas bara inte att Kieran är skadad nu, men det verkade inte så allvarligt.

Popsicle

Just nu är Popsicle störst. Helt enkelt. Det är kanske inte de snyggaste arrangemangen, den häftigaste harmoniken eller de tajtaste musikerna. Men. Det. Skiter. Jag. I.

Popsicle handlar inte om det. Popsicle handlar om vackra poplåtar, treminuters poptavlor målade med vackra pastellfärger. texterna kanske inte förklarar världsproblemen, men vem bryr sig när musiken är såhär bra. Andreas Mattson sjunger dessutom som en gud. Imorgon finns kanske inte Popsicle i mitt liv, men idag är de precis allt. Precis allt. Och riktigt bra pop är precis det. Det bestående värdet finns i det direkta, en bra låt slår sig rakt in i kroppen, melodin pumpas ut i blodet och smeker varje kvadratcentimeter hud. Pop ska inte ta tid att ta sig in i, första lyssningen ska vara nog. Om en låt får dig att dansa, dansa, dansa och glömma morgondagen, då är den förbannat bra helt enkelt. Det handlar inte om teorier eller kunnande. Popsicle är bra oavsett om Andreas Mattson har läst på Musikhögskolan eller inte. Att skriva en vacker låt är inget man lär sig på ett universitet. Bra pop görs helt enkelt inte i limousiner. Se bara på Wannadies som gjorde helt jävla fantastisk musik fram till dess att de blev stora och åkte till London för att spela in. Det sket sig. Big time.

Varför var jag inte på Cirkus i vintras?

Popsicles fem absoluta höjdpunkter:

1. Sunkissed
   "Are we old enough to care?"
2. Not Forever
   Jag gick på mellanstadiet och det här kändes bara rätt.
3. Dusty Roads
   Kommentarer överflödiga
4. Mayfly
   "I hate you more tomorrow than I loved you yesterday"
5. Hela Abstinence-plattan
   Popsicles bästa stund, utan tvekan
   

Manchester United 2-1 Benfica

Ibland blir man bara sådär löjligt lycklig. Jag skulle väl kunna säga att Ole Gunnar Solskjaer fick fram det där löjliga flinet på mina läppar i maj 99, och att Zlatan lyckades rätt bra med det för några veckor sedan. Igår hände det igen. Jag borde inte vara förvånad, jag har ju alltid hävdat att han är världens bästa målskytt. men det såg mörkt ut, väldigt mörkt. Och då hände det. Inte särskilt spektakulärt, inte speciellt panikslaget, bara ett normalt Van Nistelrooy-mål, men det var välbehövligt efter förlusten i lördags. Och leendet kom. Jag jublade inte här hemma, jag bara log sådär finurligt. Det kändes som att han bara gjorde sitt jobb, helt plötsligt fanns han bara där och slog bollen in mål. Det är faktiskt sjukt trevligt att ha tillbaka Van Nistelrooy i form. Fortsätter målskyttet såhär så vinner han definitivt skytteligan, och det hoppas vi.

Dessutom räddade Van Der Sar United rätt många gånger om.

Och Giggs förtjänar lite beröm.

Annars funderade jag lite på matchen Ajax-Arsenal. Visst var Arsenal det överlägset bättre laget, men ändå kan jag inte sluta att beundra Ajax. Hur i helvete gör man för att få fram så många bra, unga spelare precis hela tiden? Finns det egentligen någon klubb som har vaskat fram så sanslöst många talanger? Någonsin?
_____________________________________________



Jag hade tänkt att skriva en lång krönika om varför Sir Alex bör avgå, men just idag skiter jag i det. Med rätta. Dock håller jag fortfarande på att han bör överge sina gamla trotjänare, det är dags att föryngra laget. Jag tror dock inte som de flesta att man ska behöva köpa ihop ett nytt lag. Gör som på gammalt Unitedmanér och använd egna, hungriga talanger.En startelva jag vill se är denna (med helt frisk trupp):

Van der Sar

-
Neville, Ferdinand, Silvestre, Heinze
-
Ronaldo, Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy.

Eller 4-3-3-varianten:

Van der Sar

-
Neville, Ferdinand, Silvestre, Heinze
-
Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy, Ronaldo

Med dagens skadeläge är dock dettaden startelva jag föredrar (och troligtvis den enda möjliga)

Van der Sar
-
o'Shea, Ferdinand, Silvestre, Richardson
-
Ronaldo, Fletcher, Smith, Park
-
Rooney, Van Nistelrooy

Alltså tror jag mest på 4-4-2, vilket skulle utnyttja framför allt Ronaldos kapacitet ännu bättre, och även Park skulle komma till bättre användning som yttermittfältare. För övrigt är Alan Smith den spelare som imponerat mest på mig hittills under säsongen. Han gör sig fantastiskt bra på mittfältet, han slår exakta passningar och verkar nästan vara född att ersätta Roy Keane. Även om Keane saknas grymt mycket. Men som sagt är det nog dags för Sir Alex att tänka om.

There's something rotten in the state of England...

Ja, jag syftar på Chelsea.

Visst, de spelar fantastiskt effektivt och de gör allting rätt verkar det som, men någonting är ruttet. Just nu går allt deras väg, det känns som om motståndarna viker sig innan de går in på Stamford Bridge. Visst, jag som Unitedfan skriver säkert detta i ren besvikelse, men jag tror att många kan hålla med mig. Det finns ingen spänning i ligan i år. Chelsea kan komma till sina matcher med Drogba och Shaun Wright-Phillips på bänken. På bänken!!! Visst, united var kanske väl överlägsna på nittiotalet, men det här är nästan löjligt. Oljepengarna pumpas in och lönerna är astronomiskt höga. Att spelarna sedan verkar orka hur mycket som helst och att ingen drabbas av skador, det är en annan diskussion. Men som det ser ut är hela fotbollsvärlden lamslagen av ett lag som verkar kunna göra precis vad som helst för tillfället och allt går deras väg. Arsenal får Henry skadad, United har Neville, Keane, Heinze, Saha (världens mest skadedrabbade?) och så vidare. Chelsea har Del Horno. Bara Del Horno. Hela grejen känns absurd.

Sedan kan jag tycka att det gick snett för länge sedan, redan när Man United och Arsenal började ta över fullständigt. Det är inte kul för fotbollen att ha två-tre lag som är så fullständigt överlägsna, när Champion's League-spel är reserverat för fyra lag i vardera liga. I England är det just nu Chelsea, Arsenal, ManU och Pool, Italien har Milan, Juve, Inter och en fjärdeplats som det är i alla fall lite kamp om. Münchens dominans i Tyskland ska inte tala om. Jag börjar känna att det är dags för en totalrenovering av fotbollen, ett lönetak kanske vore en bra grej? Eller ett tak på summan ett lag får köpa spelare för under transferfönstret. Detta skulle troligtvis göra det lättare för små klubbar, och pengarna skulle inte längre vara nittio procent av fotbollen. Chelsea har på två säsonger spenderat över tre miljarder på spelare. TRE MILJARDER! En gammal storklubb som Tottenham kan inte ens fantisera om de beloppen. Sir Alex brände hela kassakistan på Wayne Rooney, medan Mourinho utan att tveka köpte för mer än det dubbla i somras, och då hade köplusten ändå lagt sig lite.

Nej, man ska väl inte gräva ner sig, men samtidigt känner man att någonting är fel när Man United och Arsenal inte kan bedömas efter deras egna prestationer, utan hela tiden jämförs med Chelsea. Det måste vara extremt svårt att arbeta som spelare och manager när man inte kan koncentrera sig på sitt, utan hela tiden måste skicka en blick mot västra London. Spelaraffärer kan inte göras upp utan att kolla så att Chelsea inte är intresserade. Och jag tackar fortfarande Steven Gerrard för att han inte gick till västra London. Att någon visar lite motstånd mot alla rubel.

Min klassiska profil

Tänkte bara teckna ned några snabba riktlinjer om mig som konstmusikfantast. Dessa gäller bara just precis nu och det är inte säkert att jag kan stå till svars för dem imorgon.

• Favoritperiod: Barocken, utan tvekan
• Favoritkompositör: Ja, gillar man barock finns väl bara den gode Johann Sebastian Bach? Även om Otto Olsson (som är väldigt o-barock) är med och tävlar.
• Favoritverk: h-mollmässan är liksom svårslagen.
• Favoritinstrument: Kan man kalla kören för ett instrument? I så fall det, annars får det nog bli cellon.
• Favoritland: Tyskland, det går inte att komma ifrån.
• Favoritdirigent: Ja, Gardiner eller Goodman får det väl bli

Bubblare: Arvo Pärt, Messiaen, Palestrina (för vissa körverk), orgeln, Bachs två passioner och hans oratorier, Vissa delar ur Messias och slutligen Mozarts Requiem.

Hej Domstol!

Det här kan vara det roligaste på internet i år. Kolla in "De glimrende ringernes Herre". Ni kommer att skratta ihjäl er!

Dessutom finns Hej Domstol numera som podradio! Det blir inte bättre än så här idag!

Nitton år, lönnfet och snart bäst i världen

Han må ha ett humör som en bisvärm på en dålig dag, se ut som bankrånare på en dålig dag och vara lite smått Ronaldo-fet. Men herremingud vilken fotbollsspelare. Och han är bara nitton år. När jag såg honom i början trodde jag att killen bara hade en formtopp, att han troligtvis kunde bli en bra striker men inte så mycket mer. Som tur är fick jag ändra mig. Han är verkligen på väg att bli världens bästa fotbollsspelare om inget stoppar honom, vilket Sir Alex knappast kommer att göra. han är inte som tidigare engelska talanger som egentligen bara kan en eller två saker (Beckham (inlägg), Scholes (grovarbeta och skjuta) med flera). Rooney kan ALLT. han dribblar sig ensam igenom försvar, han fintar bort dem, han går ner långt i banan och hämtar bollar, han skjuter på distans, han lägger passningar, han chippar över målvakter, sätter frisparkar, kämpar, bryter bollar och så vidare. Men som alla andra har även mister Rooney sina fläckar. Humöret. han måste lugna sig, och det snart. Samtidigt är det svårt att veta hur mycket han ska lugna sig, för tar man bort hans vinnarinstinkt och temperament så försvinner mycket av hans spel. han spelar som allra bäst när han är riktigt, riktigt förbannad. Helst ska allt gå emot honom, det är då han slår in de där målen vi så gärna minns. Och jag tror att han har kommit till rätt miljö för att utvecklas. I Chelsea hade han inte fått plats. Och inte hade han blivit utnämnd till årets bästa unga spelare om han gått till västra London?

Sedan tror jag också som Gazza sade: ta hand om killen, han behöver kärlek, inte all press som det innebär att utses till engelsk fotbolls räddare. För även om han är en supertalang gör han inte ett helt lag ensam. Engelska folket verkar dock tro det, att Rooney ensam ska föra dem till VM-guld. Som sagt, han behöver kärlek, inte en hel nations VM-drömmar på sina axlar.

Rooneys fem bästa:

1. 3-1-målet mot 'Boro i FA-cupen.
   Utspark - Nickskarv av Saha - Rooney på Volley från långt ut. Det blir inte bättre.
2. 1-1-målet mot Newcastle
   Återigen på Volley. höger yttersida, skruvad upp i krysset.
3. Chippen på Asienturnén
   Dribblar ifrån tre försvarare, chippar över målvakten
4. framspelningen till Ronaldos mål mot Soton i Cupen.
   Ett exempel på hans kraft.
5. 2-1-målet mot 'Boro i FA-cupen
   Halvvolley från trettiofem meter. Okej, Zlatans var bättre, men fortfarande ett konststycke.

Grammatikundervisningen

Varför får grammatiken så pass litet utrymme i dagens skola? Är det bara för att det är tråkigt, eller kan det vara för att det är svårt för lärare att motivera varför man ska läsa grammatik? Eller kan det till och med vara så att lärarna tycker att det är för svårt för elever att lära sig grammatik? Jag tror att sanningen ligger och flyter någonstans mellan de ovan nämnda alternativen. Visst, det är svårt att svara på frågan "Varför ska vi lära oss det här, vi kan ju uttrycka oss ändå?" Svaret "Men ni får en större insikt i språket", brukar inte gå hem så värst bland gymnasieungdomar, däremot kan en något bättre motivering vara det att man lättare tar till sig andra språk om man kan jämföra systemen med varandra. Att lärarna skulle tycka att det var för svårt för elever att lära sig grammatik tror jag bara är en bortförklaring för att lärarna själva inte har tillräckliga kunskaper. Men att grammatik skulle vara tråkigt, det är lögn, lögn och förbannad lögn. Allt handlar som vanligt om att göra det bästa av situationen. Självklart vill ingen bara sitta och lära sig en herrans massa termer, vilket grammatikundervisningen idag ofta går ut på. Man kan istället lära sig att använda termerna. Lär eleverna satsdelsanalys, låt dem experimentera med spetsställning, vänd på objekt, splittra objektet, gör som Ekelöf och krossa bokstävlarna! Det är vad språket är till för, och lär man sig inte att krossa bokstävlarna, då kommer språket sluta utvecklas och bli något som Svenska Akademien har i sin ägo, och det är det sista vi vill. Om man inte lär sig detta kommer vi inte heller ha några unga poeter, inga nya författare.

Slutsatsen är helt enkelt att grammatik blir så tråkigt som man gör det. Visst kan det bli uppradning av språktermer, men det kan lika gärna blir en experimentverkstad, stilanalys, poesi, en hel jävla omformulering av språket. För det är först när man lärt sig reglerna som man kan bryta mot dem.

Liverpool 0-0 Manchester United

Jag såg inte matchen, men enligt kommentatorerna var det ingen rolig tillställning. 0-0 duger inte mot Pool! Vi ska slå dem, oavsett om det är Anfield eller Theatre of Dreams. Får se om de visar något på sportspegeln ikväll. Undra hur Richardson klarade sig på vänsterbacken? Tur i alla fall att Keane redan är tillbaka, vi behöver definitivt honom om det ska bli något driv på mittfältet.

En uppdatering

hej, om det nu är någon som läser det här. jag tänkte bara säga att jag bor i Annas lägenhet i en vecka nu och tittar ut över stan när jag äter frukost. Det är ganska trevligt faktiskt.

För övrigt hade min mamma femtioårsfest igår, det var trevligt. Fick träffa Cab och Karin en stund, jag har alltid så kul med Cab, men vi träffas skitsällan, vilket är synd. Malmösläkten på besök också, de är alltid så glada och trevliga! Mamma verkade nöjd också, det är väl ändå huvudsaken?

Annars så måste alla lyssna på "Tidig musik" i P2 på söndagförmiddagarna. Skön musik på en skön dag, eller vad de säger att det är. Barockmusik är hursomhelst aldrig fel!

Babel

Ett väldigt bra, och inte så pretentiöst, litteraturprogram. Debatten om politisk poesi var väldigt bra, och att Greider fick på käften av Aase berg kändes som en fin bonus på en bra diskussion. Att få se en ung Tranströmer (min poetiska husgud för övrigt) gå ut och läsa poesi för folket var också ett kul inslag.
Men det allra bästa var trots allt intervjun med Calixthe Beyalá. Hennes roman har som ni kanske vet orsakat en hetsig debatt om huruvida ordet "neger" ska användas eller inte. Hon hade ett mycket bra resonemang om att man måste återta ordet, att vara "svart" betyder ingenting, "neger" är däremot en identitet. De svarta måste enligt henne återta ordet och göra det till deras, att inte låta de vita ha kvar det som ett nedlåtande uttryck. Mycket bra. Min egen åsikt i frågan är att jag inte riktigt förstår varför alla är så upprörda över att P1 sänder romanen, och de är upprörda enbart för att ordet neger används flitigt. Jag tycker själv att om en författare medvetet väljer att använda ett ord finns det en anledning till det, och istället för att rasa mot själva ordet kan man försöka förstå varför, gå bakom ordet och kanske vidga sina vyer istället för att per automatik ringa in och klaga på själva användningen av ordet, man reflekterar ofta inte över VARFÖR, utan ser mest att det används. Hursomhelst kände jag att jag nog måste läsa Calixthe Beyalás bok.
Annars var hennes politiska utspel över lägenhetsbränderna i Paris ett mycket se- och tänkvärt inslag.
Daniel Sjölin var fantastisk som programledare. Alldeles lagom. Inte precis som man tror om honom efter att ha läst "Personliga Pronomen".

Jag kanske borde ser mer på TV? Man kan ju lära sig saker till och med. Men bara på SVT vänner, bara på SVT. Tack för att ni vågar göra något annorlunda!

Dagens playlist

Nu är det dags att möta hösten. Jag gör det såhär, ni får mer än gärna göra detsamma:

1. Bob Dylan - The times they are a-changin' (Live, bootleg series vol. 6)
   En minst sagt magnifik version
   
2. Bright Eyes - The Trees got wheeled away
   Ja, Bright Eyes får ALLTID vara med och leka
   
3. CocoRosie - Terrible Angels
   Se tidigare inlägg
   
4. Broder Daniel - Happy people never fantasize
   Henrik Berggren har aldrig rimmat så dåligt, men Broder Daniel känns, och här känns det ordentligt, riktigt jävla ordentligt.
   
5. The Smiths - The boy with the thorn in his side
   Jag får alltid för mig att det är Oscar Wilde som sjunger. Morrissey sjunger i alla fall som vår vän Oscar skulle ha gjort, det är jag övertygad om.
   
6. Popsicle - Use my name
   Skit i budskap, arrangemang och musikaliska kvalitéer. Det här är en utsökt poplåt och är så oavsett hur många poäng Andreas Mattson inte har pluggat på musikhögskolan.
   
7. Håkan H - Jag har varit i alla städer
   Ta mig till Gullbergskajen, nu!
   
8. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
   Det här kan få vem som helst att dansa med lönnlöven.
   
9. Sam Cooke - A change is gonna come
   Tänk om han hade blivit äldre...
   
10. Nikola Sarcevik - Lock-Sport-krock
    På något vis känns det här äkta, fast det inte borde det.
    
11. Blur - The Universal
    Japp, det blir många svulstiga låtar mot slutet
    
12. The Divine Comedy - There is a light that never goes out
    Bättre än originalet? Döm själv.
    
13. Popsicle - Third opinion
    En fjärde åsikt? Nej, lyssna och njut av minimalistrocken i mitten av låten istället.
    
14. Khonnor - Crapstone
    En kille som brukar sitta och röka med ryggen lutad mot en gravsten kan helt enkelt inte göra dålig musik.
    
15. Ed Harcourt - From Every sphere
    Ed betyder lite mer än alla andra just nu.

Det här är så nära man kommer just nu.

Joakim har fel...

Jag sitter här, är genomförkyld, borde plugga, men sorterar mitt iTunesbibliotek istället. Det känns liksom mer aktuellt, även om jag borde vara effektiv, jag gillar det jag pluggar just nu, men "Ain't no mountain high enough" och "You can't hurry love" lockar till och med mer än grammatik.

Nu till rubriken: Läs den länkade recensionen så förstår du. Kanske behöver jag inte CocoRosie, men som Håkan säger: "jag vill ha dig mer än jag behöver dig". Kanske kommer inte CocoRosie stanna hos mig för evigt, det är knappast troligt, men en förkyld söndag spenderas med fördel tillsammans med alldeles för många koppar te, grammatik och CocoRosie. Att skivomslaget sedan är helt galet, det hör inte till saken, för musiken är så vacker, så försiktigt trevande men ändå kaxig, konstnärlig, pretentiös, men alldeles lagom avvägd. Jag skiter faktiskt i vad Joakim skriver. Jag kanske inte behöver CocoRosie, men jag vill bara ha mer, mer, mer just idag.

Annars är det här min bästa förkylningskur:

1. CocoRosie - Terrible Angels
   Det här är lite väl vackert...
   
2. Diana Ross & The Supremes - You can't hurry love
   Det här är kanske det bästa motown släppte
   
3. Willie Hightower - Walk a mile in my shoes
   Japp, det svänger bort slöheten
   
4. Resterande CocoRosie-låtar
   Kommentar överflödig
   
5. Locus Iste
   Världens vackraste körstycke?
   
   

Honest Jons Records

Ja herregud, vad säger man? Först slänger de ur sig Candi Staton-plattan, sedan Bettye Swann och så Willie Hightower. Det blir inte bättre än såhär. Herrejesus vilka röster och vilka låtar. Det finns inte nog med pris åt Damon Albarn för att han drog igång det här. jag kan till och med tänka mig att lyssna på Blur igen bara för Honest Jons soulsamlingar. Southern soul blir inte bättre, aldrig. Nej, jag ska inte skriva mer, ni ska köpa skivorna istället. NU!

Jomenvisst

Sverige etta i kvalgruppen. Och Zlatan är kung idag och förhoppningsvis imorgon. Vilken kille, vilket mål. Det roligaste var nog ändå radiosportens kommentatorer som inte trodde att det blev mål. Här kan ni lyssna. Klicka på "Zlatans 1-0", det kan vara årets hittills roligaste sportkommentar.

För övrigt känns det som att hösten är i antågande. Det kommer nog bli en höst i stämningspopens tecken. Mycket elektronik och oljud är det som gäller i höst. Khonnor kommer att förgifta mina öron den här hösten om inte annat. Det känns bra mycket närmre än små killar med för stora gitarrer och lite för mycket rödvin i kroppen.

Bäst idag:

1. Khonnor
2. David Gray
3. Ed Harcourt
4. Jens Lekman
5. Bright Eyes

(Zlatan förtjänar att nämnas här också)

Sämst idag:

1. Svenska fotbollslandslaget
   Måste spela mycket bättre mot Kroatien
2. Reklamradio
3. Rapportskrivning
4. Hristo Stoitjkov
5. Bert Karlsson
   Jag lovar, han är ond, ond, ond!
   

Uppdatering av läget

Jag mår bra. Jag läser Svenska C. jag har fått extrajobb på Sydkraft. Jag har en iPod. Jag ser just nu ut som en sämre version av Jesus med kort hår. Jag sjunger igen. Jag älskar fortfarande att sjunga. Jag har ingen lägenhet. Jag har en underbar tjej. Jag har underbara vänner. Jag är en nörd.

Det är VM-kval ikväll. Sverige vinner med tre-ett.

Det här är det som får mig att gå i taket just nu:

1. Khonnor - Handwriting
   Fantastiskt album. Frågan är om inte "This is our music"-avsnittet om honom var ännu bättre.
2. Jens Lekman
   Läs tidigare inlägg
3. Håkan Hellström
   Han finns alltid där när man behöver honom
4. Wilco
   Underbart band, underbart.
5. Kanye West
   Bara hans sätt att kritisera Bush gör honom till ett geni. Hans musik bekräftar det bara.
   

Jens Lekman

Jag skulle ge nästan vad som helst för att ha skrivit EN låt som Jens Lekman. Att kunna få alla de där idéerna, att få för sig att åka på turné med kör och stråkar, att gå ifrån alla konventioner för hur man skriver och instrumenterar låtar, det skulle bara vara en bonus. Och texterna, vänner, texterna. Fantastiska små vardgskonstverk med så mycket värme och allvar, men ändå med en stor portion humor. Titlar som "The opposite of Hallelujah", "A guy walks into a bar" och "Tram #7 to heaven" säger kanske lite grann, men musiken får bara inte missas. Enkel pop med inte lika enkel instrumentering, en Göteborgare som sjunger helt fantastiskt och spelar in det mesta hemma i lägenheten. Och låtarna blir bara fler och fler. Det finns för övrigt en massa gratislåtar att ladda hem här om ni vill förgylla er tisdag lite grann. För det är precis vad Jens gör. Han ger inte svar på de stora frågorna, han gör bara en grå, trist tisdag i Örebro lite vackrare.

Fem anledningar att dö för Jens Lekman:

1. Black Cab
   C-F-C-G låten igenom, men C-F-C-G har aldrig låtit såhär bra.
2. Maple Leaves
   Vackrare än höstlöven.
3. Do you remember the riots?
   Svängigt värre, helt enkelt.
4. Another sweet summer's night on Hammer Hill
   Hammarkullen, fast på engelska.
5. A Higher Power
   Med stråkar direkt från himlen och hångel i kyrkan.
   

Kent

tänkte ta och försöka lyssna lite mer på Kent, och förstå vad det är som alla tycker är så fantastiskt jävla bra med dem. Jag har nämligen aldrig förstått varför Jocke Berg ska vara någon slags Messias för en herrans massa tonårstjejer. I och för sig skriver han våldsamt snygga texter och skulle definitivt kunna släppa en diktsamling, men musiken är ingenting som har rört mig sådär som det verkar röra alla andra. Men men, ska väl sätta mig ner och försöka lyssna in mig så att jag i alla fall får en bra bild av deras produktion.

Annars är detta bäst just nu:

1. Kanye West - Touch the Sky
   Curtis har aldrig varit bättre
2. Wilco - Misunderstood
   Detta känns bra mycket närmre än Kent
3. Wannadies - Combat Honey
   En liten nostalgitripp
4. Khonnor - Daylight and Delight
   Stämningsfullt
5. Jens Lekman - Maple Leaves (Från EPn "Black Cab")
   Jodå, Jens är ett geni
   

Idag

Förmiddag:
Umgänge med Keith Jarrett, Anders Widmark, Richard Bona och några andra tråkmånsar.
Försök till att skriva ihop reflektioner till morgondagens lektion.

Eftermiddag:
Ännu mer skrivande

Senare eftermiddag:
Konsert med körerna. Alla måste lyssna!
Ännu mer skrivande?

En världsomsegling under havet

Jag har lyssnat på En världsomsegling under havet ganska länge nu. Och det är just det som slår mig när jag tänker på boken. Länge. Lite för länge. En bra bok, i sina bästa stunder rent fantastisk, men i långa loppet är den just alldeles för lång. Alldeles för lång. Berättartonen är briljant, Verne har verkligen näsa för att skriva som en slags krönikör, och pseudoreferenserna och kvasivetenskapen är roliga inslag. Som helhet var boken definitivt fantastisk, men många avsnitt kändes som rena transportsträckor. Språket känns ofta torrt och vetenskapligt, vilket passar sig bra med en professor som berättare. Dock blir det lite långrandigt efter åtta timmar...

jag skulle dock inte ha något emot en tur med Nautilus! Men helst inte i åtta månader...

VM-kval ikväll.

Troligtvis ska vi kunna tvåla dit Bulgarerna, men det är inte utan viss nervositet jag ser fram emot matchen. Man vet aldrig vad som skall hända, men kanske är det också charmen med fotbollen? Förhoppningsvis ska vi få se lite magi från mannen på bilden i alla fall.

Den klassiska musiken och jag.

Varför ska jag, tjugoett år gammal, lyssna på klassisk musik? jag är ju för fan rebell, en vänsterkid med alldeles för stor halsduk, illasittande jeans och lite för många randiga tröjor. Jag ska stå och propagera för Morrissey, Håkan Hellström och Conor Oberst. Jag borde säga till alla gubbar med dirigentpinne att de har fel och att de är så jävla lurade. Men inte. Istället älskar jag varje sekund av Mozarts requiem, Brandenburgkonserterna och Våroffer. Konstmusiken kan dra åt helvete, den är bara pretentiös och gjord för att de lite finare och lite bättre människorna ska ha en plats där de kan träffas utan inblandning från pöbeln. Men det är ju så vackert...

Kanske är det dags för ett regimskifte inom konstmusiken, precis som det skulle behövas inom rocken. yngre orkestrar, yngre dirigenter som skiter i konventioner och allt vad tradition heter. Vi behöver ett brott, en revolution, något som kastar om världen. Öppna konserthusen, spela ungdomlig musik, få ungdomar att leta sig fram till Bach och Rachmaninoff. Men först och främst behöver konstmusiken gå igenom en fet jävla reparation, vi behöver plocka ned hela musikvärlden i molekyler och sätta ihop den igen på en ny grund, ta bort alla konventioner och sätta upp nya, precis som modernisterna gjorde en gång. Bach är inte gubbarnas musik, det är din musik, det är min musik, det är vår musik. Mozart tillhör inte adeln, Stravinskij är inte något överklassprivilegium. Vi måste också sluta sätta klassisk musik på piedestal, vi måste låta den vara enbart bra musik, man behöver inte förstå och analysera allt, man kan lyssna på Beethoven precis som man lyssnar på Kanye West, det är helt enkelt bara fruktansvärt bra, man behöver inte analysera för att få fram det vackra. Men, precis som med Kanye eller Morrissey eller Springsteen tål musiken analys, man kan även analysera för att få fram skönheten. Men vi måste få bort kravet på detta inom den klassiska musiken. Ett stycke ska få vara vackert bara för att det är just vackert, inte för att man kan analysera fram det vackra.

Sammanfattningsvis kan sägas att precis som med språket så dör musiken om den inte får utvecklas, och utvecklas gör den med folket. Och jag tycker mig se att konstmusiken är på väg att dö. Jag sjunger själv i kör och på våra konserter är medelåldern hög och det är samma människor på alla konserter. Spräng barriärerna, dra dit gymnasieklasser, och säg inte åt dem att lyssna på "den dansanta siciliennen med vackert utmejslad cantus firmus i tenoren", utan säg åt dem att lyssna på fantastisk musik. För är det inte det konstmusiken är?

Transferfönstret

Det händer mycket idag:

• Owen till Magpies
  Jag vet, det var igår, men va fan, det är stort...
• Edman till Rennes
  Det kändes otippat...
• Lee till Spurs
  ...ända tills man hörde detta.
• Reiziger till PSV
  Jaha.
• Jag till universitetet
  Ska börja spåna på uppsatsämne nu!
  

Äntligen!

Media hyllar United för första gången på länge. Äntligen någon som förstår fotboll. Visst, Arsenal spelar vackert och allt, men va fan, Ljungberg gör inte laget och hans närvaro gör inte att laget lyfter till rent fantastiska höjder. Svensk media får skärpa sig i fotbollsbevakningen. Men tack Peter Wennman för att du uppmärksammar världens bästa lag och våra "halvduktiga" anfallare!

Late Registration

Alla ska lyssna, definitivt! Gillar du hiphop, älskar du Kanye, gillar du soul, älskar du Kanye. Äh, va fan, du kommer att älska Kanye hur som helst. Om inte annat för hans sjukt feta soulstölder. Man kan väl sampla okända stax-singlar, men att totalsno "move on up", där går gränsen för de flesta, men inte för Kanye, killen har inga moraliska gränser. Men det behövs inte när man gör såhär bra musik. Han sätter nivån redan på omslaget, där han, liksom på förra plattan, poserar i björndräkt. Genialiskt! Singeln "Diamonds from Sierra Leone" är för övrigt också den en fantastisk låt, Shirley Bassey är underskattad, helt klart! Annars är "Touch the sky (feat. Lupe Fiasco)" skivan riktiga behållning. Curtis har ALDRIG varit bättre.


Om ni efter detta känner att ni inte kan få nog av Kanye, kolla in Lushlifes grejer. ni kommer att älska det!

Nada Surf

Jag vet, egentligen borde jag inte gilla Nada Surf. De är inte tillräckligt indie, de är inte tillräckligt pop, de är inte tillräckligt rock, de ligger och svävar mellan allt, i någon typ av amerikansk collegetradition. Bara det att det är amerikanskt gör mig livrädd i vanliga fall. Och jag hade troligtvis aldrig ens kollat åt deras håll om det inte vore för att de släppte den där singeln*. Jag var tretton år, hade precis börjat högstadiet och lyssnade på punk. Men så kom den där singeln och på något konstigt sätt blev jag förändrad där. Musik behövde helt plötsligt inte vara arg och tung för att vara bra (Japp, jag hade min metalperiod precis då), utan den kunde vara enkel och bara sådär innerlig och kärleksfull. Visst, det tog en stund innan jag kunde erkänna för klasskompisarna att jag faktiskt gillade pop. Töntig jävla pop. Men jag kunde inte värja mig, den där singeln var för bra. Jag kunde inte göra något åt det, jag lyssnade på den så fort jag kom hem från skolan och HELA kvällarna. I ett halvår. Sedan köpte jag albumet, och fortsatte lyssna på det i ett år till. High/Low är fortfarande ett av mina favoritalbum, och låten "Sleep" är ett litet popmästerverk i mina öron. Det har säkert mycket att göra med alla nostalgiska känslor kring skivan, men va fan, jag älskar det.

För många tog det nog slut här. Skivan sålde okej, men några fler hits kunde de inte slänga ur sig, och då vet alla vad som händer i dagens musikklimat. De släppte en skiva till (The Proximity Effect) på det stora bolaget. Skivan floppade och de sparkades från bolaget. Problemet var bara det att skivan är fantastisk. Jag hade blivit lite äldre och förstod kanske musiken lite bättre. Och herrejävlar! En lugnare skiva, man kanske kan säga lite vuxnare, men den är faktiskt tokbra, oavsett vad recensionerna säger. Tyvärr försvann skivan lite i min samling, eftersom jag under den period när jag köpte skivan var en så att säga "ganska aktiv kund" på Najz Prajz i Örebro. Men jag har lyssnat mycket på den och anser den nog vara deras bästa, även om det är High/Low som på något sätt är skivan med Nada Surf.

Sedan finns också "Let go", det senaste släppet, från 2002. En bra popplatta, även om den känns lite tråkig jämförd med de tidigare skivorna. Men ändå finns det där man letar efter, popens kärna, det allra innersta i musiken. Där finns den där lekfulla naiviteten som bara några få utvalda hittar till, men så gärna visar för oss vanliga dödliga. Nada Surf har en trefilig motorväg rakt ner i musikens själ, och de åker dit i surfbuss. För där andra skulle ha klätt musikens själ i svåra ackord, skumma taktarter och pretentiösa texter med ett helt sjukt bildspråk, klär Nada Surf istället av den och framställer i alla sin nakenhet, precis som den är. Det blir aldrig någonsin pretentiöst, bara enkelt, vackert och lagom naivt, precis som livet självt i en perfekt värld. De visar att musik faktiskt inte handlar om utbildning eller teoretiska kunskaper, utan förmågan att kunna bära fram ett budskap (med detta inte sagt att musikutbildade inte kan göra musik, men de missar ofta det där med budskapet). Sedan behöver inte budskapet vara större än att man ska tycka om varandra lite extra.

Nada Surf kanske inte är det där bandet som räddar ditt liv, eller ens berör dig, men de har räddat en stor del av mitt, och de öppnade dessutom dörren mot en värld av musik jag inte visste fanns.

*Den där singeln heter "Popular". Den har ni hört. Garanterat.

Newcastle 0-2 Manchester United

Säsongen börjar så att säga helt okej. Problemet är väl bara att Chelsea inte har börjat lika bra, men de har fått resultaten med sig ändå... Hursomhelst är två-noll mot Newcastle borta alltid ett schysst resultat. Och Ruud gjorde mål igen, det är bara att hålla tummarna för att formen håller i sig nu! Rooney storspelade andra halvlek, och Fletcher var en klippa på mittfältet (första gången?). Lottningen till CL var också helt okej. Villarealmatcherna blir nog riktigt trevliga tillställningar, annars verkar gruppen relativt lättvunnen.

Richard Bona

Jo, jag hatar egentligen afrikansk folkmusik. Men Richard Bona går fan inte att tycka illa om. Många verkar gilla honom bara för att han trakterar basen extremt bra, men det räcker med att lyssna på låtarna. Musiken är helt fantastisk, snortajt och lite musikhögskoleduktig, men aldrig utan själ. "Reverence" är faktiskt en av mina favoritplattor just nu, alla kategorier. "Suninga" kan vara bland det vackraste som har spelats in på skiva, hela skivan är faktiskt vacker på något vis. Det är otroligt stämningsfullt, men aldrig ointressant. Anna lyckades i och för sig somna när hon lyssnade på den igår, men vinet och tröttheten inverkade nog där också.

"Scenes from my life" är en helt annan historia, där jazzen får fritt spelrum. Ibland lite mer poppig jazz, ibland rör det sig åt funkhållet, men skivan känns ändå sammanhållen rakt igenom, och även om den blir lite "musikhögskoleduktig" så känns det aldrig fel, utan mest naturligt.

Såg faktiskt en konsert med Bona från Stockholms jazzfestival häromåret. Då var jag inte så imponerad av musiken, mest av basspelet, men jag kanske borde kolla in det igen och se om jag ändrat åsikt i fallet. Skivorna är dock fortsatt helt otroligt bra!

Tack Richard Bona!

Tidig morgon igen...

Alla borde någon gång gå upp tidigt en lördag och promenera. Jag vaknade tjugo över sex och kunde absolut inte somna om, så jag gick upp, åt frukost, tänkte över mitt liv och såg första halvtimmen av "Lost in translation", men så bestämde jag mig för att gå ut. Sagt och gjort, klockan kvart över sju, med Jules Verne i öronen gick jag ut till Karlslund, och det var fantastiskt vackert. Daggvått gräs, verkligt frisk luft och en tystnad man sällan hör idag. Jag mötte två pensionärer och en medelålders dam, inte fler. För övrigt är "En världsomsegling under havet" en fantastisk bok, om än något långdragen. Annars är Johann Sebastian Bach ett väldigt bra promenadsällskap. h-mollmässan är troligtvis det största som någonsin har skrivits. Jag skulle gärna vilja veta när den uppförs nästa gång någonstans i närheten av Örebro. I och för sig kan jag tänka mig att åka till Stockholm eller någon annan större stad för att lyssna. Och vet någon om det går att få tag på en inspelning av Radiokörens version som direktsändes i P2 häromåret skulle jag bli helt otroligt lycklig. I och för sig räcker Gardners tolkning långt. Han kan vara världens främsta Bachtolkare, så otroligt elegant framfört, dessutom med helt fantastiska musiker och sångare, med bassolisten som den starkast lysande stjärnan. Vilken röst! Fantastisk frasering, otrolig klang och ett lagom vibrato, varken för lite eller för mycket. Och det ganska plötsliga slutet på credot är helt enkelt genialiskt. Där de flesta andra skulle göra ett långt ritardando med smaklöst starka trumpeter gör Gardner ett kort, elegant litet slut med ett alldeles lagom ritardando och en nyans som känns helt naturlig. Hela tolkningen känns faktiskt helt perfekt, precis som god poesi där orden känns självklara, som att de inte kan stå på ett annat sätt, att de är liksom naturligt sammanfogade, så känns h-mollmässan under Gardners ledning. Alla tempon känns självklara, nyanseringen perfekt och barockelegansen är fullständig, precis som det ska vara. Gardner kan nog vara min största barockhjälte efter Bach, med Roy Goodman precis bakom.

Och om ni undrar vad klassisk musik gör på min popblogg kan jag bara svara med att för mig är klassisk musik popmusik. Håller ni inte med kan ni ta och lyssna på till exempel h-mollmässan, Mozarts Requiem, Beethovens nia, Matteuspassionen eller något annat storverk så hoppas jag att ni förstår. Det är ingen större skillnad på kompositörerna då och låtskrivarna nu. Alla brinner de för sin musik, alla älskar de musiken och vill nå någonting större. Precis som Springsteen ville iväg från New Jersey ville Bach till himlen, och när Springsteen skrev Born to Run skrev Bach h-mollmässan. Passionen, glöden och smärtan finns där, både 1740 och 1975. Att uttrycket sedan är lite olika är bara en bisak. Stor musik är det, oavsett när, var och vem som skrivit det.

Owen?

Det troliga är att han går till Liverpool. Igen. Han skulle aldrig ha lämnat klubben enligt mig. Men men, så gjorde han, och vi ser hur det gick... Men jag välkomnar gärna konkurrensen i ligan. Han skulle komplettera Liverpool och göra dem extremt farliga. Owen och Gerrard i samma lag kan blir extremt farligt. Men inte fan kan han gå till Magpies? Inte nu när de köpt Luque. Hur som helst skulle det göra ligan bra mycket mer spännande om Liverpool fick en riktig spjutspets, och det finns inte många bättre spjutspetsar än Owen. Och Chelsea verkar ha lugnat sig på transfermarknaden, så förhoppningsvis kommer han tillbaka till Anfield. Fansen skulle troligtvis älska honom. Och han bör vara välkommen tillbaka.

Snart ska jag sluta tjata...

Men för i helvete, Robyn till konserthuset elfte november! Jag ska vara där, ni ska där, alla ska vara där!

Alla ska älska Robyn

Herremingud vad den nya skivan är bra. Och Robyn! Robyn! Jag trodde ju att hon var en snäll tjej som gjorde harmlös SSU-soul, och så släpper hon det här. Det är så långt ifrån palestinasjal och Atomkraft - Nej tack man kan komma. Men fy fan va bra det är. Det behövs en omorientering av det svenska musiklivet efter detta. Det var längesedan någon delade ut en såhär vital känga rakt i skrevet på varenda jävla skivbolagsgubbe i hela världen. Hon verkar träffa det mesta på vägen också. Men det är ganska skönt att bli träffad. Så härligt kaxig som Robyn är har någon svensk musiker aldrig ens gett sken av att vara (Pelle Almquist inkluderad!). Den här skivan är ett måste för ALLA. Men har ni inte förstått ännu gör ni det nog snart. Kanske kan de här textraderna förklara storheten för er:

You got me, feel you got my back
But you’re a selfish narcissistic psycho
Freaking bootlicking Nazi creep and
You can’t handle me (Ur Handle me)

Don't I look tasty like a french bon-bon
Even more sweeter than a cherry bomb
Coming with the postman like I'm a mailbomb
Comin in your mouth
Makes you say yum-yum (Ur Konichiwa Bitches)

Hur som helst är det sjukt bra, och är ni inte övertygade än, så lyssna på de två takterna innan första refrängen i "Be Mine". Och förstår ni inte då, sök hjälp för i helvete!

Dagens grymmaste

1. United - Debreschen
   Champion's league here we come!
2. Johnny Cash
   Världens coolaste
3. Robyns senaste
   Herrejävlar!
4. Handla tyg
   Ja, ni läste rätt
5. Shaktar.nu
   Äntligen en vettig musiksajt!
   

Gårdagens sämsta:

1. Malmö FF
   Kan någon säga emot?

Gårdagens bästa:

1. Fika och textdiskussion med Mats
2. inspelningsgreja hos Alex
3. Nyklippt med saltvattensprej i håret
   

DN - Kultur - Dom kallar oss pods

Dom kallar oss pods

Sanslöst bra artikel av vår vän Gradvall. Det handlar inte om poddens yttre, det handlar om vad man fyller den med och den närmast religiösa upplevelse man får under tiden.

Aftonbladet, Jan Guillou: Nazismens retorik riktas mot muslimerna

Aftonbladet, Jan Guillou: Nazismens retorik riktas mot muslimerna

Jag avskyr Jan Gilliou i vanliga fall, men detta är tamejtusan ett av de bästa debattinläggen på länge. Att det dessutom är skrivet i Aftonbladet gör mig än mer förvånad. Han har faktiskt precis rätt. Vi måste vara jävligt försiktiga med hur vi ser på omvärlden, för annars är ett tredjevärldskrig fruktansvärt nära. Jag hör fler och fler som börjar använda den typ av retorik som Gilliou syftar på: Bort med alla muslimer, det finns ingen plats för islam etc. Borde inte västvärldens alla "goda kristna", ateister och allmänt ointresserade istället få igång en motreaktion till alla argument som flödar för någon slags muslimsk rensning. För börjar vi anklaga en hel religion för något är tredje världskriget inte långt borta...

talangen

Jaha, då var talangen avgjord. Kumlas stoltheter Tangerin vann rock-klassen, och visst var de värdiga vinnare, även om jag gillade tvåan bättre. Trevligt och varmt var det också. För övrigt stod nog sångaren i Tangerin för kvällen minst otippade kommentar när han fick frågan om vilka influenser de hade i bandet. Svaret blev: Håkan Hellström. No shit?

Vill ni höra låten finns den här.